alltihopa är en mardröm..
Det är några stycken som är ute och läser min blogg, trots att jag inte har uppdaterat.. =)
Senaste tiden har jag faktiskt mått ganska bra. Några dagar för jul brast det igen, men jag kom på fötter ganska snart igen.
Julen var bra, spenderades med nära och kära.
Igår var jag ensam hemma en stund och städa undan lite. då kände jag att allt inte var helt okay. Men hann glömma bort det. Senare på kvällen, drog vi till Carina och träffade Maria, då blev det lite vin, sen när jag kom hem, sket det sig. Fy fan vilken ångest jag hade. Hela dag idag, har varit hemsk. Men framåt eftermiddagen tog jag lugnade och gick och vilade en stund, nu känns det mycket bättre.. Jag som skulle till stallet idag :(
Tyvärr är det några veckor kvar innan jag kommer träffa psykologen igen, tror jag skulle behöva det. Behöva nån att prata lite men. Har iofs många bra människor omkring mig, men det är ändå inte samma sak..
Jag har fått en tv, tvätt maskin och ett soffbord, så snart är mitt hem komplett med MIN saker och så ska det förbli. Orkar inte me sånt här skit igen.
Senaste tiden har jag faktiskt mått ganska bra. Några dagar för jul brast det igen, men jag kom på fötter ganska snart igen.
Julen var bra, spenderades med nära och kära.
Igår var jag ensam hemma en stund och städa undan lite. då kände jag att allt inte var helt okay. Men hann glömma bort det. Senare på kvällen, drog vi till Carina och träffade Maria, då blev det lite vin, sen när jag kom hem, sket det sig. Fy fan vilken ångest jag hade. Hela dag idag, har varit hemsk. Men framåt eftermiddagen tog jag lugnade och gick och vilade en stund, nu känns det mycket bättre.. Jag som skulle till stallet idag :(
Tyvärr är det några veckor kvar innan jag kommer träffa psykologen igen, tror jag skulle behöva det. Behöva nån att prata lite men. Har iofs många bra människor omkring mig, men det är ändå inte samma sak..
Jag har fått en tv, tvätt maskin och ett soffbord, så snart är mitt hem komplett med MIN saker och så ska det förbli. Orkar inte me sånt här skit igen.
Och säg att alltihopa är en mardröm
Säg att livet är en enda lång raksöm
Som kan svänga lite grann men inte sakta ebba ut
Som inte alltid blir perfekt
Men alltid gör ett rätt slut
Söndag
Ilskan har lagt sig, tyvärr.. Skulle vilja vara arg ett tag till. Det kändes mycket bättre än att känna den här sorgen hela tiden. Känner saknad och ensamhet, trots att jag vet att jag har dom bästa runt mig. Är inte ensam alls, men min känsla säger så ändå.
Ska väl snart bege mig till Stockholm och träffa världens bästa psykolog. Undra vart jag hade varit utan henne idag?
Tragiskt..
Nu har ilskan äntligen kommit, och det känns så skönt.. ´
Tidigare har jag bara klandrat mig själv, men nu vet jag bättre.
Nu ser jag helheten i det hela. Stackarn är ju tragisk. Ett gubbsjukt äckel med 40-års kris. Nästan så jag borde tycka synd om honom.. Fast det tänker jag inte lägga energi på, min lilla energi jag har ska jag bygga upp mig själv med. Jag tänker inte längre må så här pga honom. Han är fan inte värd det. Han är värd att må så här. Jag vet att jag vid något tillfälle sa att jag inte ens önskar min värsta fiende det här. Det var inte sant... HAN är värd det här. Det är HAN som borde må dåligt nu..
Synd att jag inte insåg tidigare. Nu har jag ju offrat ett år av min liv. På en som visade sig vara en idiot. Fast inget ont som inte har nåt gott me sig. Man lär sig mycket av att leva med en alkoholiserad människa med 40års kris.
Han var här och hämta dom möbler han behövde/ville ha igår. Undrar lite varför mitt behövade är mindre värt än hans. Det är sånt som gör att jag kan se med öppna ögon nu. Han är ju egoist. Han har nog tryckt ner mig lite, bit för bit och fått mig tro att jag är värd en sån skitstövel som honom. Nu ser jag med öppna ögon. Jag är värd nån som älskar mig för den jag är, inte den han vill/ tycker jag borde vara. Jag är jag, så jävla enkelt är det. Det var ju inte mig han älskade, det var ju nån han tyckte jag borde vara... Om han överhuvudtaget älskade.
Ett års tid. Levde jag med det här. Usch jag har massor att ta igen nu. Massor att bygga upp. Men med rätt vänner, hjälp och stöd kommer det här gå bra.
Tillbaka till möblerna. Han lämnade lite skit här som han förmodligen hittade på tippen på vägen hit. Han tog soffa (3-sits, 2-sist och fotölj), soffbord, matta, tvn, tv-bänken, skänken i v-rummet, tvättmaskinen, torktumlaren och diskmaskin.. Jag fick en soffa som är tasig, en tvättmaskin som är tasig, en matta som är målad på med tusch och en liten bänkdiskmaskin. Är det vad jag är värd i hans ögon??
Tidigare har jag bara klandrat mig själv, men nu vet jag bättre.
Nu ser jag helheten i det hela. Stackarn är ju tragisk. Ett gubbsjukt äckel med 40-års kris. Nästan så jag borde tycka synd om honom.. Fast det tänker jag inte lägga energi på, min lilla energi jag har ska jag bygga upp mig själv med. Jag tänker inte längre må så här pga honom. Han är fan inte värd det. Han är värd att må så här. Jag vet att jag vid något tillfälle sa att jag inte ens önskar min värsta fiende det här. Det var inte sant... HAN är värd det här. Det är HAN som borde må dåligt nu..
Synd att jag inte insåg tidigare. Nu har jag ju offrat ett år av min liv. På en som visade sig vara en idiot. Fast inget ont som inte har nåt gott me sig. Man lär sig mycket av att leva med en alkoholiserad människa med 40års kris.
Han var här och hämta dom möbler han behövde/ville ha igår. Undrar lite varför mitt behövade är mindre värt än hans. Det är sånt som gör att jag kan se med öppna ögon nu. Han är ju egoist. Han har nog tryckt ner mig lite, bit för bit och fått mig tro att jag är värd en sån skitstövel som honom. Nu ser jag med öppna ögon. Jag är värd nån som älskar mig för den jag är, inte den han vill/ tycker jag borde vara. Jag är jag, så jävla enkelt är det. Det var ju inte mig han älskade, det var ju nån han tyckte jag borde vara... Om han överhuvudtaget älskade.
Ett års tid. Levde jag med det här. Usch jag har massor att ta igen nu. Massor att bygga upp. Men med rätt vänner, hjälp och stöd kommer det här gå bra.
Tillbaka till möblerna. Han lämnade lite skit här som han förmodligen hittade på tippen på vägen hit. Han tog soffa (3-sits, 2-sist och fotölj), soffbord, matta, tvn, tv-bänken, skänken i v-rummet, tvättmaskinen, torktumlaren och diskmaskin.. Jag fick en soffa som är tasig, en tvättmaskin som är tasig, en matta som är målad på med tusch och en liten bänkdiskmaskin. Är det vad jag är värd i hans ögon??
all denna tid förgäves
som jag kunde gett till nån
som ville ge nånting tillbaks
ja, det var synd att du inte var sån
jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte mer
jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte...
vad jag än gjorde
vad jag än sa
var du aldrig riktigt nöjd
det var aldrig riktigt bra
jag orkar inte mer nu..............
text kommer imorrn
Varför är jag så jävla dum för? Hur fan ku...
Varför är jag så jävla dum för? Hur fan kunde jag välja att lita på dig? Ska jag aldrig lära mig? Varför stod jag inte på mig? Hur kunde jag ge efter? Varför gav jag efter? Vad fick mig och tro att jag kunde lita på just dig? Nu sitter jag i samma jävla sits som alltid.. Du sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Du skulle aldrig lämna mig.. Du kastade mina möbler och nu ska du ta dom nya.. Du som aldrig ens skulle lämna mig.. Du lämnade mig utan förklaring och vågar inte ens prata med mig.. Nu vet jag hur mycket av det du tidigare sagt som är sant.. Inte ett skit. Du fick mig och tro på dina lögner, det är det som svider mest och att jag inte ens är värd en jävla förklaring.. Du är inte längre värd mig, en dag ska jag inse det..
Det är kallt ute, men du är kallare..
Dagen började ganska okay. Lyckades bli av med ångesten under natten trots att jag bara sov en timme och vaknade av mardrömmar. Undra när jag ska få sova en hel natt?
Fick ett samtal efter lunchtid, han ska komma och hämta möbler imorrn. Dom jag skulle få som kompensation för att det blev så här. :S Känner mig inte alls redo att träffa honom. Men jag har väl inget val.
Nu har jag nog börjat fatta vad som hänt. Bygger man ett liv på lögner, är det svårt att ta sig bort med en bra ursäkt. Därför skiter man i ursäkten och drar bara istället. Det finns ju inget att prata om. Inget var ju på riktigt ändå.
Önskar att jag skulle få orken tillbaka, klarar inte av att kämpa utan ork. Jag fallar bara längre och längre ner. Det är så jävla svårt att ta sig upp.. Speciellt när nån jävel knuffar ner mig hela tiden. Jag måste lära mig Grynets motto.. Ta ingen skit!!
Mitt dåliga samvete mot Bella gör ju inte saken bättre. Jag orkar inte bry mig.. Det finns verkligen inte ork kvar. Vi borde ha julbakat för länge sen, men jag har inte orkar. Har inte ens orkat bry mig om det. Har liksom inte ens tänkt tanken att gå och handla, för jag vet att det finns ändå ingen ork att komma igång. Allt vi lyckas göra tillsammans är halvhjärtat från min sida, för det finns ingen ork.. Hon ska inte behöva lida för det här och hon ska absolut inte behöva se sin egen mamma så här ledsen. Det är jag som ska trösta henne, inte hon som ska trösta mig.
Hon är jätte orolig för imorrn. Vet inte hur jag ska lösa det. Hon vill inte vara hemma, men vi ska på möte i skolan innan så jag måste ju ta me henne hem. Stackars barn vad hon måste lida nu..
Olycklig kärlek är en heltidssysselsättning.
Den här dagen tar död på mig.
Ångesten tar aldrig slut.
Hela kroppen skakar.
Tankarna snurrar.
Jag kan inte tänka klart.
Jag kan inte andas.
Tårarna rinner..
Tack alla ni som tänker på mig nu, som faktiskt finns där för mig. Jag vet att jag inte visar uppskattning just nu. Men jag orkar inte. Att ni offrar 5 min av er dag för att höra av er för att fråga hur jag mår, räddar hela min dag. Även om jag inte visar det.
<3 <3 <3
Det glimmar till lite ljus på dagarna ibland, men oftast är jag för trött för att ens märka det när det väl händer. Märker bara att kvällen och natten blir lättare att ta sig igenom. Det känns ju iaf som ett steg i rätt riktning. Tyvärr är dom mörka stunder fortfarande lite djupa och mörka. Saknar att kunna känna att jag mår bra. Saknar att skratta.. Skratta så man får ont i magen och tårarna bara sprutar. Min tårar sprutar iofs ofta, men det är för att jag är ledsen, arg eller trött...
Kan nån väcka mig nu och säga att jag har drömt en mardröm?
Wish you were here
Bloggen har blivit lite som terapi för mig.. jag måste sätta ord på mina känslor och tankar. Det är något som är ganska nytt för mig. Men det känns ändå rätt bra. Och så länge det funkar för mig, kommer jag fortsätta. Jag ber om ursäkt om jag upprepar mig ofta. Men det är faktsikt mina tankar för stunden som hamnar här. Om ni inte gillar att läsa så sluta.
Var och träffade Agneta (psykologen) idag. Det gick bra. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och såklart massor om saker som händer i mitt liv just nu och saker som hänt tidigare.. Och har massa tips och stöttande saker att säga. och jag känner mig så jävla stark när jag sitter där, Så går man ut genom dörren och inser att verkligheten fanns kvar där ute. Det är skrämmande. Men med hennes hjälp kommer jag vara så stark även utanför dörren snart. Det får ta den tid det tar tills jag är tillbaka. Stronger than ever!!
Jag tänker bättre nu än vad jag gjorde för en vecka sen. Men ibland ramlar jag liksom tillbaka till det stadiet jag var då. Även om jag vet att det hör till så känns det jävligt jobbigt.
Jobbigast av allt är att jag fortfarande inte kan gå vidare. Jag kan inte acceptera det som hänt. Jag vill inte tro att det är sant. Mycket är nog för att jag kan inte förstå varför. Allt var bra, varför går man bara då? Utan att ens förklara sig.. Varför säger man sånna saker som sas om man inte menar det? Varför har man sex med nån man tänker lämna dagen efter? Kan man plötsligt bestämma sig för att lämna nån? Är det något man kommer på, på bara några timmar?
I've got feelings for you babe
do you still feel the same
from the first time i laid my eyes on you
I felt joy of living I saw heaven in your eyes
in your eyes
I miss your laugh I miss your smile
I miss everything about you
every second's like a minute
every minute's like a day
when you're far away
Wish you were here
jag vill vara i din famn..
Saknaden är så stor så jag vet inte var jag ska ta vägen..
Får ingen ordning på mina tankar just nu..
Saknar din famn..
Om du var ett hav vore jag en våg
Hade en mycket jobbig natt inatt. Förmodligen för att jag hade varit hos psykologen och för att jag visste att jag skulle jobba idag.. Men fick iaf 1½ timmes sömn. Bättre än inget alls..
Jag till jobbet i morse, och det sket sig rätt snart.. Klarade inte av att vara kvar.. Ångesten tog över. Så nu är jag sjukskriven helvtid. Vilket betyder att jag jobbar mån-tors 8-11.54 och fre 8-10.36.. Lite skönt är det, men jag vill ju så jävla komma tillbaka till det normala.. Men som jag sagt tidigare, det får ta den tid det tar. Fast det tänkte jag inte när jag kom hem. Då kände jag mig så jävla misslyckad och satt på golvet och grät en skvätt. Undrar hur många liter jag gråtit dom senaste veckorna..
Hela dan idag har varit jobbig. Hade möte med skolan. och jag hade panik hela dan för att jag hade en tid att passa.. Sen var jag tvungen att gå och handla lite. Vände tre gånger innan jag vågade ta mig in i affären. Fan vad sjukt man reagerar när man har ångest.. Grät när lampan i badrummet gick. Grät ännu mer för att jag inte hade nån lampa hemma, sen samlade jag mina tankar och tog en av lamporna från köket och flyttade till badrummet. Egentligen så enkelt, så jag vet inte varför jag var tvungen att göra så stor grej av det.
Du finns fortfarande i min tankar hela tiden. Jag saknar dig så jävla mycket. Kan inte sluta tänka på dig. Kan komma på mig själv sitta och vänta på att du ska höra av dig..
Som jag hade dig förut
Va hos psykologen idag. Det blev ett känsloladdat besök. Faktiskt inga tårar, men frukansvärt mkt känslor som kommer upp till ytan.. Vi pratade mycket om hur man går vidare.. Och även vad som hänt den senaste tiden i mitt liv. Mer än så tänker jag inte berätta.
Det känns så tryggt att sitta i hennes soffa, varför kan inte livet utanför vara lika lätt..
Fick sms igår. Och i dom stod det precis vad jag ville höra. Eller? Var det verkligen det jag ville hör.
Natten och dagen blev ju väldigt jobbig. Nu får jag ännu mindre ordning på mina tankar.
Jag älskar du dig så mycket. Men du har sårat mig så djupt nu när jag inte pratar om vad som hänt. Jag vet fortfarande inte varför du bara gick. Varför säger du då att du älskar och saknar mig? Och om du nu gör det, varför är du inte här då?
Jag känner glädje när jag tittar tillbaka på det vi en gång hade. Jag var såå lycklig med dig. Det fanns liksom ingen annan än du. Allt var bra, allt kändes perfekt. Och ändå kändes det som det bara kunde bli bättre. Men det blev inte riktigt som jag tänk mig.. Varför vet jag inte.. Därför är det svårt för mig att gå vidare. Kan jag lita på dig när du säger att du älskar och saknar mig?
Jag vet att jag bara borde släppa taget och gå vidare, men jag kan inte. Jag lever kvar i det förflutna. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att träffa dig igen. Så varför är det så svårt att gå vidare. Varför kan det inte bara vara lätt och sluta svara på dina sms och lägga allt bakom mig. Du är fortfarande en del av mitt liv, men nu styr du det på ett sätt som jag inte vill.. För mig känns det som psykisk misshandel..
Jag måste ta tag i mig själv, ångesten äter upp mig innefrån..
igen o igen o igen kommer det aldrig bli bra
Ångest...
Jag har grym ångest idag.
Allt kändes bra på förmiddagen, jag tog mig iväg till stallet.
Kom hem, drog och käka pizza.
Sen dess har jag bara vilat. När det började bli dags att göra iordning sig, kom den smygande.
Hade inte ens några planer för kvällen, tänkte mest bara göra i ordning mig ifall nåt händer.
Nu sitter jag är men min vän ångest. Tårarna bara rinner emellanåt. Och jag vet inte varför..
Varför blir det så här?
Finns inget som kan fylla mitt tomrum..
Bara kärlek kan krossa ditt hjärta.
Jag inser själv när jag läser inlägget från igår hur snurrigt det låter. Men tyvärr är det så mina tankar går. Jag tar bloggen till hjälp för att sätta ord på mina tankar, och mina tankar är ännu snurrigare än så där. Dom plågar mig, speciellt på nätterna. Men även dagtid. Allt är ett stort vimmel, jag vet inte var som är verklighet och vad som är fantasi..
Ännu en sömnlös natt, med en massa snurrande tankar..
Varför gjorde du som du gjorde igår?
Du har lämnat mig, vad spelar det för roll om jag ändrar status på fb?
När du ber mig inte ha så bråttom, menar du att jag ska vänta då?
Varför påpekar du vilka som kommenterar på min sida?
Är du rädd för att jag ska bli stark och klara mig utan dig?
Inatt var som sagt en jävligt tuff natt. Blev inte många timmars sömn, och dom få timmarna jag sov, fanns du i mina tankar ändå.
Jag drömde att du kramade om mig och berättade för mig att allt skulle lösa sig.. Och det kändes som det va på riktigt. Det kändes underbart.
Jag har ju fram tills nu inte kunnat tänka mig ett liv utan dig, sen blev jag tvungen, du försvann ju bara.
Jag tänker ofta tillbaka på vad som kan ha gått fel. Det är som sagt svårt att gå vidare utan svar. Jag fick helt enkel förstå att du inte ville vara med mig, och när jag väl började acceptera det, hör du av dig. Du ger mig förhoppningar om att det en dag kommer bli du och jag igen. Tex när du säger att jag inte ska ha så bråttom. Ibland känns det som du letar en anledning till att ha lämnat mig. Som när du påpekar vad folk skrivit till mig, och vem som skrivit till mig. För att sen lite senare visa mig att det aldrig kommer bli du och jag igen.
Jag älskar ju dig, eller kanske den du var. Vad vet jag. Kär är jag iaf..
Jag lever i två världar..
Det är svårt, jag vet inte vad jag vill..
Vill jag ha tillbaka honom, eller vill jag gå vidare..
Vill jag prata me honom, eller vill jag skita i honom.
Vill jag ha hans ursäkt, eller vill jag gå vidare utan den..
Även om han inte vill ha mig, så måste jag ju tänka på mig själv och veta vad jag vill, för att kunna gå vidare..
Jag vet ju redan att jag måste gå vidare utan honom, oavsett vad jag själv vill..
Men för att kunna hantera situationen måste jag veta... Vad fan vill jag.
Vill jag ha honom, vill jag vara stark utan honom eller vill jag bara ha lite hämnd..
Vill jag ha honom måste jag leva med det han gjort mot mig.. Kan jag det? Kan man leva med nån som kanske bara drar en dag?
Vill jag vara stark utan honom, måste jag lära mig att leva utan att tänka, vad skulle han tycka eller tänka om det här. Och jag kan absolut inte tänka, nej så här kan jag inte göra, tänk om han skulle komma eller ringa då..
Och vill jag bara hämnas så är det väl bara för att få ett avslut för mig själv. Jag vill se honom känna den smärta jag känner just nu. Jag vill att han ska må som jag gör nu. Vakna och inte ens veta om man överlever dagen..
Tankarna snurrar och jag tänker inte klart.. Därav vet jag att ni förstår ännu mindre, men bloggen är faktiskt till för mig..
Jag klara snart inte av känslan mer, jag kan inte andas, får ingen luft, kan inte tänka klart, vet inte vad som är fantasi och vad som är verklighet, det gör ont i bröstet, hjärtat slår i 190 och jag kan inte tänka på annat..
Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Fick tid hon psykologen idag. Fick riktig ångestattack när jag kom dit. Det började byggas upp redan när jag gick dit, när jag väl kom in och skulle öppna munnen var det kört. Jobbigt som fan. Men ändå skönt att få vara i trygga händer. Nu fick jag ju verkligen fram hur jag mår och hur det känns när det är som värst.. Nyttig, jobbigt och förr eller senare kommer det ju stärka mig.
Vi pratade mycket om, varför det blev så här och när allt började. Fick många svar som jag sökt länge, flera år till och med. Och det var jag själv som svarade på mina egna frågor.
Vi kom båda två fram till det som jag länge redan vetat. Vissa saker får bägaren att rinna över, och det är precis vad som har hänt just nu. Hur konstigt det än låter så vill jag må dåligt, jag vill tycka synd om mig själv, och jag måste tillåta mig själv att göra det. Jag kan inte göra som jag gjort innan och lägga allt åt sidan och hoppas på att inget mer händer. Nästa gång något händer vill jag kunna hantera situationen. Inte som nu. Jag har förlorat all min verklighet just nu. Alla har motgångar, skillnaden är att jag inte kan hantera mina just nu.
Hon tror att jag har fått en chock nu. Hon var lite orolig för hur jag skulle må när chocken släpper, så hon ville att vi skulle träffas innan helgen. Så jag måste ta mig till Stockholm, och Kari jobbar. PANIK!! Hur ska jag klara det. Han skulle iaf fixa nån som kör. Men tänk om det blir som idag..
När jag skulle gå ifrån henne idag kändes det bra. Just då kändes det som att alla problem var ur världen. Men när dörren öppnades kom känslan smygandes igen.. Och det blev inte alls bättre av samtalet jag fick just då heller. Det gjorde att jag bara ville vända och spring tillbaka, kasta mig i hennes famn och gömma mig för alltid, eller iaf tills alla faror var borta. Egentligen har jag väntat på det samtalet sen i söndags, jag borde ha blivit glad. Vet egentligen inte varför jag reagerade som jag gjorde, men ångesten kom tillbaka och började ta över mitt liv igen..
Fick fler samtal från honom idag. Inga förklaringar, men en jävla massa skit som jag inte vill höra. Det han ska göra mot mig nu är det absolut sista jag behöver. Saker han säger, är det sista jag behöver höra. Varför är det inte enkelt att bara lägga på luren..
text kommer imorrn
Varför är jag så jävla dum för? Hur fan kunde jag välja att lita på dig? Ska jag aldrig lära mig? Varför stod jag inte på mig? Hur kunde jag ge efter? Varför gav jag efter? Vad fick mig och tro att jag kunde lita på just dig? Nu sitter jag i samma jävla sits som alltid.. Du sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Du skulle aldrig lämna mig.. Du kastade mina möbler och nu ska du ta dom nya.. Du som aldrig ens skulle lämna mig.. Du lämnade mig utan förklaring och vågar inte ens prata med mig.. Nu vet jag hur mycket av det du tidigare sagt som är sant.. Inte ett skit. Du fick mig och tro på dina lögner, det är det som svider mest och att jag inte ens är värd en jävla förklaring.. Du är inte längre värd mig, en dag ska jag inse det..
Fick ett samtal efter lunchtid, han ska komma och hämta möbler imorrn. Dom jag skulle få som kompensation för att det blev så här. :S Känner mig inte alls redo att träffa honom. Men jag har väl inget val.
Nu har jag nog börjat fatta vad som hänt. Bygger man ett liv på lögner, är det svårt att ta sig bort med en bra ursäkt. Därför skiter man i ursäkten och drar bara istället. Det finns ju inget att prata om. Inget var ju på riktigt ändå.
Önskar att jag skulle få orken tillbaka, klarar inte av att kämpa utan ork. Jag fallar bara längre och längre ner. Det är så jävla svårt att ta sig upp.. Speciellt när nån jävel knuffar ner mig hela tiden. Jag måste lära mig Grynets motto.. Ta ingen skit!!
Mitt dåliga samvete mot Bella gör ju inte saken bättre. Jag orkar inte bry mig.. Det finns verkligen inte ork kvar. Vi borde ha julbakat för länge sen, men jag har inte orkar. Har inte ens orkat bry mig om det. Har liksom inte ens tänkt tanken att gå och handla, för jag vet att det finns ändå ingen ork att komma igång. Allt vi lyckas göra tillsammans är halvhjärtat från min sida, för det finns ingen ork.. Hon ska inte behöva lida för det här och hon ska absolut inte behöva se sin egen mamma så här ledsen. Det är jag som ska trösta henne, inte hon som ska trösta mig.
Hon är jätte orolig för imorrn. Vet inte hur jag ska lösa det. Hon vill inte vara hemma, men vi ska på möte i skolan innan så jag måste ju ta me henne hem. Stackars barn vad hon måste lida nu..
Den här dagen tar död på mig.
Ångesten tar aldrig slut.
Hela kroppen skakar.
Tankarna snurrar.
Jag kan inte tänka klart.
Jag kan inte andas.
Tårarna rinner..
Tack alla ni som tänker på mig nu, som faktiskt finns där för mig. Jag vet att jag inte visar uppskattning just nu. Men jag orkar inte. Att ni offrar 5 min av er dag för att höra av er för att fråga hur jag mår, räddar hela min dag. Även om jag inte visar det.
Kan nån väcka mig nu och säga att jag har drömt en mardröm?
Var och träffade Agneta (psykologen) idag. Det gick bra. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och såklart massor om saker som händer i mitt liv just nu och saker som hänt tidigare.. Och har massa tips och stöttande saker att säga. och jag känner mig så jävla stark när jag sitter där, Så går man ut genom dörren och inser att verkligheten fanns kvar där ute. Det är skrämmande. Men med hennes hjälp kommer jag vara så stark även utanför dörren snart. Det får ta den tid det tar tills jag är tillbaka. Stronger than ever!!
Jag tänker bättre nu än vad jag gjorde för en vecka sen. Men ibland ramlar jag liksom tillbaka till det stadiet jag var då. Även om jag vet att det hör till så känns det jävligt jobbigt.
Jobbigast av allt är att jag fortfarande inte kan gå vidare. Jag kan inte acceptera det som hänt. Jag vill inte tro att det är sant. Mycket är nog för att jag kan inte förstå varför. Allt var bra, varför går man bara då? Utan att ens förklara sig.. Varför säger man sånna saker som sas om man inte menar det? Varför har man sex med nån man tänker lämna dagen efter? Kan man plötsligt bestämma sig för att lämna nån? Är det något man kommer på, på bara några timmar?
I've got feelings for you babe
do you still feel the same
from the first time i laid my eyes on you
I felt joy of living I saw heaven in your eyes
in your eyes
I miss your laugh I miss your smile
I miss everything about you
every second's like a minute
every minute's like a day
when you're far away
Wish you were here
Saknaden är så stor så jag vet inte var jag ska ta vägen..
Får ingen ordning på mina tankar just nu..
Saknar din famn..
Jag till jobbet i morse, och det sket sig rätt snart.. Klarade inte av att vara kvar.. Ångesten tog över. Så nu är jag sjukskriven helvtid. Vilket betyder att jag jobbar mån-tors 8-11.54 och fre 8-10.36.. Lite skönt är det, men jag vill ju så jävla komma tillbaka till det normala.. Men som jag sagt tidigare, det får ta den tid det tar. Fast det tänkte jag inte när jag kom hem. Då kände jag mig så jävla misslyckad och satt på golvet och grät en skvätt. Undrar hur många liter jag gråtit dom senaste veckorna..
Hela dan idag har varit jobbig. Hade möte med skolan. och jag hade panik hela dan för att jag hade en tid att passa.. Sen var jag tvungen att gå och handla lite. Vände tre gånger innan jag vågade ta mig in i affären. Fan vad sjukt man reagerar när man har ångest.. Grät när lampan i badrummet gick. Grät ännu mer för att jag inte hade nån lampa hemma, sen samlade jag mina tankar och tog en av lamporna från köket och flyttade till badrummet. Egentligen så enkelt, så jag vet inte varför jag var tvungen att göra så stor grej av det.
Du finns fortfarande i min tankar hela tiden. Jag saknar dig så jävla mycket. Kan inte sluta tänka på dig. Kan komma på mig själv sitta och vänta på att du ska höra av dig..
Det känns så tryggt att sitta i hennes soffa, varför kan inte livet utanför vara lika lätt..
Fick sms igår. Och i dom stod det precis vad jag ville höra. Eller? Var det verkligen det jag ville hör.
Natten och dagen blev ju väldigt jobbig. Nu får jag ännu mindre ordning på mina tankar.
Jag älskar du dig så mycket. Men du har sårat mig så djupt nu när jag inte pratar om vad som hänt. Jag vet fortfarande inte varför du bara gick. Varför säger du då att du älskar och saknar mig? Och om du nu gör det, varför är du inte här då?
Jag känner glädje när jag tittar tillbaka på det vi en gång hade. Jag var såå lycklig med dig. Det fanns liksom ingen annan än du. Allt var bra, allt kändes perfekt. Och ändå kändes det som det bara kunde bli bättre. Men det blev inte riktigt som jag tänk mig.. Varför vet jag inte.. Därför är det svårt för mig att gå vidare. Kan jag lita på dig när du säger att du älskar och saknar mig?
Jag vet att jag bara borde släppa taget och gå vidare, men jag kan inte. Jag lever kvar i det förflutna. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att träffa dig igen. Så varför är det så svårt att gå vidare. Varför kan det inte bara vara lätt och sluta svara på dina sms och lägga allt bakom mig. Du är fortfarande en del av mitt liv, men nu styr du det på ett sätt som jag inte vill.. För mig känns det som psykisk misshandel..
Jag måste ta tag i mig själv, ångesten äter upp mig innefrån..
Jag har grym ångest idag.
Allt kändes bra på förmiddagen, jag tog mig iväg till stallet.
Kom hem, drog och käka pizza.
Sen dess har jag bara vilat. När det började bli dags att göra iordning sig, kom den smygande.
Hade inte ens några planer för kvällen, tänkte mest bara göra i ordning mig ifall nåt händer.
Nu sitter jag är men min vän ångest. Tårarna bara rinner emellanåt. Och jag vet inte varför..
Varför blir det så här?
Finns inget som kan fylla mitt tomrum..
Ännu en sömnlös natt, med en massa snurrande tankar..
Varför gjorde du som du gjorde igår?
Du har lämnat mig, vad spelar det för roll om jag ändrar status på fb?
När du ber mig inte ha så bråttom, menar du att jag ska vänta då?
Varför påpekar du vilka som kommenterar på min sida?
Är du rädd för att jag ska bli stark och klara mig utan dig?
Inatt var som sagt en jävligt tuff natt. Blev inte många timmars sömn, och dom få timmarna jag sov, fanns du i mina tankar ändå.
Jag drömde att du kramade om mig och berättade för mig att allt skulle lösa sig.. Och det kändes som det va på riktigt. Det kändes underbart.
Jag har ju fram tills nu inte kunnat tänka mig ett liv utan dig, sen blev jag tvungen, du försvann ju bara.
Jag tänker ofta tillbaka på vad som kan ha gått fel. Det är som sagt svårt att gå vidare utan svar. Jag fick helt enkel förstå att du inte ville vara med mig, och när jag väl började acceptera det, hör du av dig. Du ger mig förhoppningar om att det en dag kommer bli du och jag igen. Tex när du säger att jag inte ska ha så bråttom. Ibland känns det som du letar en anledning till att ha lämnat mig. Som när du påpekar vad folk skrivit till mig, och vem som skrivit till mig. För att sen lite senare visa mig att det aldrig kommer bli du och jag igen.
Jag älskar ju dig, eller kanske den du var. Vad vet jag. Kär är jag iaf..
Vill jag ha tillbaka honom, eller vill jag gå vidare..
Vill jag prata me honom, eller vill jag skita i honom.
Vill jag ha hans ursäkt, eller vill jag gå vidare utan den..
Även om han inte vill ha mig, så måste jag ju tänka på mig själv och veta vad jag vill, för att kunna gå vidare..
Jag vet ju redan att jag måste gå vidare utan honom, oavsett vad jag själv vill..
Men för att kunna hantera situationen måste jag veta... Vad fan vill jag.
Vill jag ha honom, vill jag vara stark utan honom eller vill jag bara ha lite hämnd..
Vill jag ha honom måste jag leva med det han gjort mot mig.. Kan jag det? Kan man leva med nån som kanske bara drar en dag?
Vill jag vara stark utan honom, måste jag lära mig att leva utan att tänka, vad skulle han tycka eller tänka om det här. Och jag kan absolut inte tänka, nej så här kan jag inte göra, tänk om han skulle komma eller ringa då..
Och vill jag bara hämnas så är det väl bara för att få ett avslut för mig själv. Jag vill se honom känna den smärta jag känner just nu. Jag vill att han ska må som jag gör nu. Vakna och inte ens veta om man överlever dagen..
Tankarna snurrar och jag tänker inte klart.. Därav vet jag att ni förstår ännu mindre, men bloggen är faktiskt till för mig..
Jag klara snart inte av känslan mer, jag kan inte andas, får ingen luft, kan inte tänka klart, vet inte vad som är fantasi och vad som är verklighet, det gör ont i bröstet, hjärtat slår i 190 och jag kan inte tänka på annat..
Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Fick tid hon psykologen idag. Fick riktig ångestattack när jag kom dit. Det började byggas upp redan när jag gick dit, när jag väl kom in och skulle öppna munnen var det kört. Jobbigt som fan. Men ändå skönt att få vara i trygga händer. Nu fick jag ju verkligen fram hur jag mår och hur det känns när det är som värst.. Nyttig, jobbigt och förr eller senare kommer det ju stärka mig.
Vi pratade mycket om, varför det blev så här och när allt började. Fick många svar som jag sökt länge, flera år till och med. Och det var jag själv som svarade på mina egna frågor.
Vi kom båda två fram till det som jag länge redan vetat. Vissa saker får bägaren att rinna över, och det är precis vad som har hänt just nu. Hur konstigt det än låter så vill jag må dåligt, jag vill tycka synd om mig själv, och jag måste tillåta mig själv att göra det. Jag kan inte göra som jag gjort innan och lägga allt åt sidan och hoppas på att inget mer händer. Nästa gång något händer vill jag kunna hantera situationen. Inte som nu. Jag har förlorat all min verklighet just nu. Alla har motgångar, skillnaden är att jag inte kan hantera mina just nu.
Hon tror att jag har fått en chock nu. Hon var lite orolig för hur jag skulle må när chocken släpper, så hon ville att vi skulle träffas innan helgen. Så jag måste ta mig till Stockholm, och Kari jobbar. PANIK!! Hur ska jag klara det. Han skulle iaf fixa nån som kör. Men tänk om det blir som idag..
När jag skulle gå ifrån henne idag kändes det bra. Just då kändes det som att alla problem var ur världen. Men när dörren öppnades kom känslan smygandes igen.. Och det blev inte alls bättre av samtalet jag fick just då heller. Det gjorde att jag bara ville vända och spring tillbaka, kasta mig i hennes famn och gömma mig för alltid, eller iaf tills alla faror var borta. Egentligen har jag väntat på det samtalet sen i söndags, jag borde ha blivit glad. Vet egentligen inte varför jag reagerade som jag gjorde, men ångesten kom tillbaka och började ta över mitt liv igen..
Fick fler samtal från honom idag. Inga förklaringar, men en jävla massa skit som jag inte vill höra. Det han ska göra mot mig nu är det absolut sista jag behöver. Saker han säger, är det sista jag behöver höra. Varför är det inte enkelt att bara lägga på luren..
