Nervös över att åka hem imorgon.. Känns inte alls så bra som jag hoppades det skulle göra när jag planerade det.. Men nu har jag lovat min dotter att komma hem och det löftet kommer jag inte bryta.. Sen får vi se hur långe jag blir hemma.. Finns ju alltid möjlighet att komma in om det skiter sig..

 

tror jag jag och P är lite osams oxå. Det gör ju att det blir ännu mer ångestladdat att åka hem. Känns som han inte litar på mig. Mkt svartsjuka är det när jag är här. 

Dom dagar jag säger att jag inte vill ha sällskap, blir han typ sur känns det som. och mycket ska om andra som hör av sig eller som jag träffar. Idag blev han upprörd över att jag skulle gå och visa upp en svullen piercing.. Då kändes det för honom som att jag hellre träffade piercaren än honom. 

Hans svartsjuk tär på mig och därmed på vårat förhållande..

 

jag af vill inte alltid ha sällskap för jag mår som jag gör, jag är här för att jobba med mig skälv och bli frisk. Dessutom tycker jag det är fruktansvärt jobbigt när han åker hem utan mig.. Jag vill inte vara här, men jag vet ändå att det är bäst flr mig just nu. Vill jag leva måste jag vars här ett tag framöver..

 

jag längtar nästan tills min psykolog kommer tillbaka.. Han massor att snacka av mig om.. Dumt att hon blev sjukskriven just nu..

Eftersom jag haft svårt att äta o några dagar nu, satte läkaren jag träffade igår in näringsdrycker..  

Fick träffa den läkare som jag inte ville träffa igår, men det gick bra.. Han var snäll och trevlig för en gång skull..

Tog en lång promenad igår.. Som jag skrev att jag skulle göra.. Det gick sådär, jag pratade i telefon större delen av tiden för att ha nån med mig..

Annars har det nog inte hänt så mycket, satt och spelade spel med dom andra intagna igår. Det var första gången jag var social sen jag kom in.. 

Nån eller några vill mig illa. Det snackas så jävla mycket skit. Någon har gjort en orosanmälan mot mig och mitt barn, någon har sagt till min vän att jag snackar skit. Mina sk vänner hör inte ens av sig när jag ligger inne. Är det ens värt att hitta tillbaka till livet igen? Vem kan man lita på när alla bara sviker?

Så nu jag jag lite vaken iaf.. Har hunnit med att prata med Patrik i telefonen.. 

Hela min kropp skakar av ångest.. Måste ta mig in i duschen. Det var ju nåt jag lovade mig själv. Att iaf göra i ordning mig varje dag, sen om jag inte göra nåt mer så är det ändå bättre än vad senaste månaden hemma varit, då jag endast klev upp för att röka.. Enda dagarna jag klev upp och gjorde i ordning mig var när jag skulle till psykologen..  

Har lite samtal som jag måste ringa idag. Och det måste jag göra så min oro släpper. Efter det kanske jag kan fokusera på varför jag är här..

Jag ligger nog inne för att det blir för mycket för mig.. Det är kaos i hjärnan.. Vilket resulterar i ångest.. Ångesten blir impulser jag inte kan styra.. Och då blir livet kaos.. 

Tankarna snurrar fortfarande.. Och jag känner mig orolig som fan.. Ingenting hjälper.. Har haft sällskap på eftermiddagen och snackat med personalen på förmiddagen och nu på kvällen.. Men oroskänslan försvinner inte.. 

Idag väntar jag inget besök och har inget planerat.. Det känns lite både och. Tråkigt men ändå skönt. Får ju som hemlängtan när jag träffar någon från utsidan. Trodde det bara var när jag träffade familjen men igår träffade jag en kompis och det vart lika illa då.

Det är för mycket tankar i mitt huvud just nu.. Fel läkare i veckan, orosanmälningar, sjuk psykolog.. Ja allt bara snurrar.. Ska gå och leta upp en personal och prata med..

Har en oros känsla i hela kroppen, känns som något är fel..  Men vet inte om det är så, kanske bara är vanlig ångest.. Kan bero på att jag pratat ovanligt mycket men personalen idag. Gillar ju inte och öppna mig för folk.. Men ibland rinner bägaren över, då måste man.   

Lite skit har hänt sen jag kom in och då var jag glad för att jag redan var här inne. För det är en sak som skulle kunna få bägaren att rinna över och då skulle jag förmodligen hamna här ändå.. Att folk inte bara kan bry sig om sig själva och skita i andra..

På torsdag ska jag iaf försöka rida lektion om inte Bella vill rida. Då får jag ju träffa hästen.. Och sen åker jag nog hem och stannar till lördag om det känns okay.. 

Fick träffa läkare idag igen. En jätte trevlig läkare som bara ville veta hur det var med mig och så.. Hon tyckte jag gjorde rätt i att stanna kvar över helgen..  Det är nog lite tidigt att åka på nattperm redan.. 

Patrik var inne en stund på em. Längtar allt hem när han varit här.. Vill hem till min familj och mina djur.. 

Vi gick på stan. Jag hade tänkt köpa kuddar, för det är nåt vi verkligen behöver nya.. Men jag mitt smartskaft glömde det och köpte massa annat i stället.. Jag som hade tänkt ha en kudde här som extra kudde. För kudden man har här pyser i en kvart den är den platt som en pannkaka.. 

Jag gör ändå inget där hemma, ligger bara i sängen och orkar ingenting. Tror jag blir snabbare friskt här, där det finns kunnig personal och risken att jag självskadar är mindre.

Tror jag försöker övertala mig själv att vara kvar här. Har sån fruktansvärd hemlängtan.. Vill hem till Bella och Patrik.

Saknar hästen, ja att vara i stallet överhuvudtaget. Och katten..

Fick sova i natt, det behövdes. Känner mig som en ny människa. Okay det kanske var att överdriva..men det känns bra iaf..

Dom ringde från tvåan i morse. Min psykolog som fortfarande är sjuk hade skickat en hälsning till mig.. Gulligt att hon tänker på mig.. 

Annars händer inte så mycket här..känns som det enda man gör är röker, äter och löser korsord. 

Ligger mest i sängen. När man är uppe försöker andra patienter prata med mig.. Jag vill inte prata. Jag vill vara själv.. Jag har ingenting att säga dom.. Finner ingen mening med att lära känna nån annan.. 

Psykologen var sjuk idag så det blev bara samtal med läkaren.. Han verkade rätt okay att snacka med.. Vi pratade mest om när dom skulle sätta in medicinerna igen, varför det blev som det blev och lite lätt om framtiden..

Problemet kom när det var dags att få piller. Då har han satt in alla på fel dos, för låg dos.. Inte riktigt rätt läge och minska på medicinerna nu..

Dagen började helt okay trots att jag inte fick gå till psykologen.. Men efter ett samtal ändrades allt och eftermiddag och kvällen var skit.. Vilken slutade med piller och övervak några timmar.. Tur att det finns personal som bryr sig och orkar sitta med mig när jag får panik och inte kan vara själv...

Hatar at läkare dom har inget inom psykiatrin att göra, dom vill ju ändå inte förstå..  Han verkade tro att jag skadar mig själv medvetet..

Det som är mest jobbigt just nu är att Hagberg ifrån min familj, även om jag mest legat i sängen sista tiden.. Så saknar jag dom. Jag har dåligt samvete för var jag gjorde mot dom. 

Var riktigt jobbigt att prata med Bella i telefonen igår. Hon berätta att hon fattade direkt när hon hade missat samtal från sin mormor.. Då visste hon att jag låg på sjukhus.. En 12åring ska inte behöva känna så.. 

Jag vill bli frisk nu, jag vill vara en bra Mamma för henne varje dag..

Jag nu vill jag bara krama om henne och be om ursäkt för vad jag gjort..

Saknar min familj och mina djur så det gör ont i hela hjärtat. 

Det finns både för och nackdelar med att ligga inne..  Fördelen är att min familj slipper oroa sig för mig, nackdelen är att jag måste sakna dom hela tiden..

 Jag gör saker jag varken vill eller borde.. 

När jag känner så kan jag inte längre tänka klart eller styra mina impulser, då skär jag sönder mig själv eller sväljer en massa tabletter.. Här om dan gick det för långt.. Jag skar lite för djupt och bara några dagar efter tog jag för många tabletter.. 

Det är inte det roligaste som finns att vaka upp på IVA och må skit efter en överdos.. Fy fan, men jag vet. Jag får skylla mig själv.. 

Nu ligger jag inne på psyk en än gång och längtar hem.. 

Saknar min fina dotter, hur tänkte jag när jag intoxade? Tänk om jag hade dött.. Vad hade hänt med henne då? 

Har sån ångest över vad jag gör mot henne.. Varför kan inte jag få må bra.. Och få vara en mamma som orkar vara glad, orkar hitta på saker eller bara en så enkel sak som att laga mat varje dag..

Håller tummarna för att jag får träffa en bra läkare imorgon som lyssnar på mig och fattar vad jag säger..

För denna gång ska jag bli frisk.. En gång för alla.. Jag vill se min dotter växa upp, så är det bara!!

Ångesten vägrar ge med sig och jag börja känna mig riktigt sliten.. Gör inte mycket annat än ligger, men ändå tär ångesten på mig..  Får ingenting gjort.. 

Loggade in på försäkringskassan igår och såg att det kommit in ett nytt läkarintyg. Jag är sjukskriven på heltid igen.. Igen, jag som skulle upp i tid.. Jag har inte längre råd att leva på sjukpenning. Men just nu har jag inget val. Jag klarar inte att gå till jobbet i mitt skick.. Och eftersom jag varken orkar laga mat eller något annat så kostar jag inte så mycket just nu.. Äter bara när Patrik fixar mat.. 

I helgen orkade jag inte ens hålla humöret uppe när jag träffade min vänner. Kände själv hur jag inte hängde me i Snacket och hur jag sitter fast i min deppression.. Ångesten håller mig nere och jag kan inte skratta hur mycket jag än vill.. 

Allt inom mig känns så tomt, och gör så ont.. Smärtan är olidlig utan piller.. :( 

Ångest from hell.. Fy fan säger jag bara.. Det värsta är att när ångesten lagt sig kommer jag gå in i en deppig period, så är det alltid. Är väldigt deppig redan nu. Känns som jag inte hittar några ljuspunkter i mitt liv. Men just nu vet jag att som finns även fast jag inte kan se dom.. Hoppas det kommer fortsätta vara så. Eller bli bättre, blir det sämre tappar jag livsgnistan helt och håller.. 

Loggade in på försäkringskassan i morse och kollade när jag skulle få sjukpenning. Då såg jag att läkaren skickat ett intyg så just nu är jag heltidssjukskriven.. Det tackar jag för. Finns ingen värre än att behövs pina sig till jobbet när man mår så här..

Det finns nackdelar med att komma igång tidigt på morgonen.. Nu är alla måsten gjorda och det finns inget kvar att göra.. Bella bus har åkt till farmor och jag sitter i soffan och försöker komma på nåt att göra.. Hästen är redan motionerad så jag kan inte åka och rida heller.. Och mackan har inte varit hemma sen jag städade sist.. Skulle iofs kunna damma här hemma men det gjorde jag när jag plockade bort julpyntet så det behövs egentligen inte ännu.. Hmm.. 

Meningslös inlägg.. Nån som vill hitta på nåt med oss ikväll?? 

Kvällarna här hemma är rätt jobbiga, Bella har svårt att somna och jag får inte somna innan henne.. Så nu har vi bestämt att hon ska komma in tidigare på kvällarna för att hinna varva ner och kanske lättare kunna somna.. Idag åker hon till sin farmor, så nu har jag en hel helg på mig att sova.. :) 

Tycker synd om Patrik som måste upp och jobba efter våra helvetes nätter.. Även om jag går upp med honom så slipper jag iaf hå iväg, kan sitter med min kaffe och vakna i lugn och ro.. 

Vad gör man när barnen inte kan sova och man själv är skittrött??

Kan min ångest just nu bero på sömnbrist? Känner att jag är inne i en period så jag behöver mycket sömn, men får som sagt väldigt lite sömn. Kanske borde testa och sova en stund på dagen och ser om ångesten ger sig.. 

Det är ju bättre att sova än att gå på piller dygnet runt..

Funderar ofta kring Bella.. Varför hon har svårt att sova? Varför hon är så trotsigt? Och varför hon beter sig som hon göra? Jag tror ju att hon känner av hur jag mår. Och det påverkar henne väldigt mycket. Hon är tex väldigt rädd för att jag ska dö. Vilket är förståligt, vem är inte rädd att förlora sina föräldrar? Sen är hon rädd att jag ska skada mig själv på andra sett, tex genom att skära mig själv.. Hon har fått se för mycket.. Det är inte normal att hälsa på sin mamma på IVA för att hon försökt ta sitt liv. Och jag hoppas hon aldrig får uppleva det igen. 

Idag var ponnyn glad.. Bockade flera gånger trots att jag inte busred.. Så söt. Man har svårt att tro att han är 22 år gammal när han beter sig så. Men jag tycker bara det är kul att han har livsgnistan kvar.. 

Tränade för Lisa idag. Han skötte sig fint som vanligt, känns som vi kommit riktigt långt det senaste året.. Synd att det inte visar sig på tävlingar bara.. Han gillar helt enkel inte att tävla. Han trivs bättre på hemma banan.. 

Idag tränade vi på öppnor.. Det gick okay, ibörjan var han lite för pigg och ville bar spring på, men mot slutet gick det toppen.. Han var riktigt samlad och fin. 

 

Imorse vaknade jag upp med ångest igen. Försöker att inte äta någon theralen med vi får se hur det blir. Tror det är för att jag skulle försöka jobba idag.. Men nu blev det inget jobb.. Måste iaf ta mig iväg och städa idag och sen tänkte jag försöka till mig till gymmet igen. Håll tummarna för att jag lyckas.. 

 

Ikväll blir det stallet. Märkligt nog går stallet bra. Tror det är för jag känner mig så trygg med min älskade guling. Idag är det lektionsridning, det ser jag alltid fram emot. Vet inte än om det blir jag eller Bella som rider men det är lika kul ändå. Gillar att titta på när min lilla tjej utvecklas massor. 

Ännu har hon blivit riktigt duktig och rider munin i form större delen av passet.. 

 

Ponny gillar snön och är hur pigg och glad som helst att rida, det är jättekul.. Full fart framåt och jobbar på som aldrig förr..

 

Åter till ångesten. Är nere i det stora svarta hålet just nu. Och här är allt verkligen bara svart. Men idag ser jag några få ljusglimtar. Lektionen ikväll och om en månad får jag en till liten kisse.. Balder ska få en liten flickvän och jag sa få en till liten mysig lurvtuss och gosa med.. 

 

Sitter och väntar på att en läkare ska ringa upp mig.. Men jag lär få vänta, dom är typ fullbokade. Behöver två läkarintyg från honom. Ett till jobbet/försäkringskassan och ett till körkortet. Vore kul att få börja övningsköra och helt underbart att ha ett körkort. Då skulle jag kunna hänga i stallet hela dagarna. För där mår jag bra. 

Vart är ljuset? Ser bara mörker... Ge mig iaf lite ljusglimtar, så jag vet att det finns ljus där bakom molnen.. 

 

 

 

Idag har jag varit hos psykologen, det var skönt att få komma dit och snacka ur sig lite tankar som snurrat i huvudet ett tag. Hon har så bra svar på allt.. Hon vet precis när jag gör mina tankevurpor. Då kan hon rätta mig och få mig att tänka om..

 

Känner mig så liten och obetydlig idag. Gick till gymmet och skulle träna men efter 20 min på löpbandet fick jag mer eller mindre panik. Kände mig som ett barn som tappat bort mamma i folkmassan.. Så jag gick hem igen. Får göra ett nytt försök imorgon igen.. 

 

När känslan av att vara värdelös och obetydlig kommer mår jag skit..  Psykologen förklarade då för mig att det inte är helt ovanligt att man tänker så i min situation. Och jag förstod hennes resonemang.. Men jag har mycket att  lära innan jag är där. Det sjuka är att jag knappt minns nåt av mitt liv och det jag minns känns mest som jag sett på film eller läst i en bok.. Obehagligt men sant.

Vi jobbar mycket det att återfinns känslor till lilla det jag minns i hopp om att fler minnen ska komma tillbaka..

 

 

Får så lite gjort när jag mår så här. Är så mycket jag borde göra, men inget blir gjort.. 

Känns som jag mest är en belastning för min familj.. Orkar liksom ingenting, inte laga mat, inte städa och inte tvätta. Stackars Patrik jobbar heltid och får ta hand om allt medan jag mest ligger i sängen och varken jobbar eller städar.. Dessutom drar jag ner stämningen hemma. Det märks. Och det tär på dom. 

Bella är hemma från skolan idag, för magont.. Undrar lite för mig själv om det verkligen är så eller om hon bara känner av allt och är rädd för att lämna mig själv. 

 

Har via Psyk sökt hjälp till henne. Det ska komma igång nu i slutet på januari. Har inte fattat riktigt vad det går ut på men det ska öka hennes förståelse för min sjukdom och det viktigaste av allt, hon ska få träffa nån att prata med. Sen tror jag hon får träffa andra barn i samma situation. Men jag vet inte riktigt än.

 

Har fortfarande inte bestämt om jag ska lägga in mig eller inte. Jag vill in för att avlasta mig själv och min familj, men samtidigt är det skrämmande att åka in igen. Jag kan ju inte påstå att jag trivs där. Och när jag väl åker in har det alltid gått så långt så jag blir kvar så länge.. 

Ska till psykologen imorgon då får jag prata ut om det och se vad hon säger.. Hon har ju iofs tyckt att jag ska lägga in mig sen innan jul.. Men jag vägrade innan julen och deras födelsedagar. Vill inte förstöra deras dagar för att jag mår skit.. 

 

Hade jag inte haft min familj hemma igår hade det nog slutat rätt illa.

Psykologsamtalen är jobbiga just nu, väcker många negativa minnen, sånna jag helst vill glömma, saknaden av människor som betytt nåt för mig och att försöka besegra den hemska ångesten som funnits med mig alldeles för många år nu.. 

Igår försökte jag verkligen vänta ut ångesten och bestämde mig för att hur mycket jag än grät eller hur ont det än gjorde i mig skulle jag inte ta piller och låta ångesten vinna... Men, det gick verkligen inte... Ångesten tog över hela mitt förnuft och tillslut var jag tvungen att ta piller för att hjärtat skulle sluta rusa och andning skulle bli någorlunda normal.. Ångesten vann :(

Jag som inte gråter, varför grät jag idag? Vad fick mig och gråta? 

Blir det inte bättre har jag lovat min psykolog att lägga in mig. Är det därför jag gråter? Jag vill in, men ändå tänker jag på Bella. Hon vill inte att jag ska åka in. 

Hur gör man när man planerar inläggning? Jag har aldrig gjort det. Har liksom alltid kommit in akut.. Oftast med ambulans. Sen har nån snäll stackare fått komma in med kläder efter. 

Hur känns det att packa en väska och veta att man kanske inte kommer hem på några veckor.. 

Gjorde misstaget och gick in i ett provrum för att pröva ett par byxor..

Jag är inte längre nöjd med min kropp.. Skiter i vad som gjort att jag gått upp i vikt, medicin, åldern, sjukdomen eller allt tillsammans, jag SKA ner igen.. Mår dåligt och vill kräkas när jag ser mig själv i spegeln.. 

Vet bara inte hur jag ska göra för att gå ner, slutar jag äta mår jag skit psykiskt.. Får helt enkel börja träna igen, när jag nu ska ha tid med det.. :/ 

Jobbade lite idag.. Tyvärr gick det inte så bra. Ångesten från klädprovningen hängde kvar, och jag kände mig inte alls bekväm bland folk.. Så jag gick hem efter två och en halvtimme.. Kändes som alla kollade på mig och kunde läsa mina tankar om hur äcklad jag blir av mig själv och mina tjocka lår :(

SkRev precis ett inlägg som försvann, funderar stark på att flytta min blogg.. Är så sjukt jävla mycket strul på denna sida..

 

Nu bloggar jag från plattan ist i hopp om att det kommer gå bättre..

 

Igår var jag och hälsade på mitt nyfödda kusinbarn igår.. Gu så liten och söt hon var.. Nu blev jag sugen på att skaffa en egen.. :) 

 

Patrik besiktigade bilen idag och med våran tur gick den så klart inte igenom, vi kommer aldrig komma ikapp med ekonomin, är det inte bilen så är det hästen som kostar extra.. Och julen och födelsedagar.. Utlandsresan vi tänk åka på i september känns jävligt långt bortajust nu.. Men jag SKA åka så är det bara, om jag så får leva på vatten i flera månader.. Nää så illa är det inte, men det känns så tråkigt att alltid ha nåt som begränsar. Vi har ju såklartointelligent obegränsat med pengar men vi har pengar så vi klarar oss om inte mina mediciner kostar över 1000 kr på en månad och bilen går sönder, hästen måste till tandläkaren.. Ja ni förstår..  Alla våra sparpengar tog slut när en var arbetslös och den andra sjukskriven.. Sen dess har vi inte lyckats komma ikapp..

 

Imorn ska jag börja jobba efter några veckors ledighet, det känns sådär. Min vikarierande läkare ökade min arbetstid till halvtid och jag tror inte min ordinarie läkare skulle hålla med om det.. Men jag vill inte ringa och tycka synd ommig själv så jag tänker testa innan jag ringer.. 

Men jag måste erkänna att jag är nervös för jag är inte alls redo ännu. Planen var ju att jag skulle få ordning på sömnen innan det var dags att gå upp i tid. Där är vi inte ännu. Tyvärr :(

 

-tänk positivt eller ryck upp dig så kommer allt bli bättre.. Om det ändå vore så jävla enkelt hade jag gjort det för länge sen. Dessutom tycker jag att jag ofta gör det. Men om det vore så enkelt, att bara tänka positivt hade hjälpt, hade nog hundra tusentals människor gjort det tidigare.

Nu för tiden känns det allt oftare okay att finnas till. Det kanske inte varar så länge men känslan kommer oftare. Men det finns ju en baksida av allt. Högre toppar, djupare dalar. Dalarna är som stora svarta hål som man sugs ner i, så måste man klättra den långa vägen upp till toppen igen. För att sen rasa ner.

Där nere vill jag inte finnas till.  Då spelar det ingen roll att jag har världens underbaraste familj och bra vänner. Det betyder ingenting. Jag finns till för min familjs skull. När ska jag vilja leva för min egen skull? 

Nytt år.. Jag gav inga nyårslöften detta år. Men jag sa till mig själv att fortsätta kämpa för att må bra och för att min familj ska må bra. Det är det viktigaste för mig. Känns som att säga att man ska börja träna eller nåt i stil med det är onödigt, jag kommer ändå inte lyckas hålla det..

 

Läste igenom inläggen jag skrev för ett år sen, känns som jag kommit en bit på vägen, men det är fortfarande långT kvar.. Men om man tar en dag i taget så ska det nog gå bra det här. 

Har fortfarande väldigt svårt att acceptera att jag är så sjuk som jag är, tror det är därför jag reagerar så hårt på mina dåliga dagar. Tror det är lättare att ta sig upp om man tar sin sjukdom på allvar.. Rättà mig om jag har fel. Jag vill inte vara sjuk, jag vill inte ha dåliga dagar, jag vill finnas för min familj och för mina vänner.. Men vissa dagar funkar det bara inte. Och dom dagarna vill jag bara krypa under täcket och försvinna för alltid. 

 

När jag var hon psykologen i början på december pratade vi om inläggning av mig för att jag mådde som jag gjorde.. Men jag ville absolut inte ligga inne denna julen oxå så vi bestämde att vi skulle vänta till efter jul för se om det hade blivit bättre. Bättre har det blivit.. Jag har ju fått sova vissa nätter iaf och det gör mycket.

 

Jag ska till psykologen idag, det känns behövligt. Är glad för att jag tog extra tider över julen. Jag behöver verkligen gå din oftà för att hålla mig över ytan. Nu ska jag göra  i ordning mig och sen väcka barnen, Bella har en kompis sovande här.