Varför känns det som att alla vänder en ryggen när man inte är på topp?
Varför tycker man att man är ensam om allt som händer?
Varför är det så svårt att se ljuspunkerna i livet?

Det är väldigt få som vänder ryggen till när någon i en närhet är nere. Men när man är personen som är nere, ser man tyvärr inte allt som alla gör för en, man är för upptagen med att överleva av dagen, eller kanske till och med timmen. Saker händer runt omkring, men det är inget man uppfattar, man är för upptagen med annat.

Man ser ofta sina egna bekymmer som lite värre än andras. Fast så är det ju inte. Man tycker även att det som händer just nu är det värsta som har hänt. Så är det oftast inte heller. det bara känns så, för man har svårt att minnas hur det kändes förut, eller har svårt att tänka sig hur nån annan känner. tror det är lite som att föda barn. Man glömmer smärtan på något sätt...

Ljuspunkerna borde ju lysa starkare när allt annat är mörk. Men nej, så är det inte. Ljuset liksom suddas ut och blir en mörk skugga. Som tillslut smutsas ner av allt det mörka och svarta.. Sen är allt svart i alla fall...

När jag går in i mina depressioner, känns det som om alla runt omring försvinner. Det finns ingen som orkar hjälpa eller stötta, fast oftast gör alla allt dom kan för att finnas där för mig. Men jag ser inte det just då. för jag känner mig bara ensam och till besvär. Jag har jätte svårt för att be om hjälp när jag är nere. Tror att alla tycker jag är till besvär. Man tror att ingen förstår. Då drar jag mig hellre tillbaka och blir passiv till allt.. Apatisk..

Jag orkar inte ta itu med saker, även om jag vet att det kommer göra saker lättare för mig. Kan sitta och vara rastlös en heldag, men får ändå inget gjort.

När mina mardrömmar var som värst misstänkte jag att det var sömntabletterna som spökade, efter ett snack med läkaren fick jag andra tabletter utskrivna..Zopiklon tror jag dom heter.. Testade dom och märkte inte så mycket skillnad. Det enda jag märkte var att det var lite svårare att sova på dom :/ Så jag fortsatte med Stilnoct..

Sist jag pratade med läkaren, det var ca en vecka sen, ringde han för att fråga hur det gick att jobba heltid och hur det funkade med sömnen.. Heltiden går, fast inte mer än så.. Sömnen är ju åt helvete emellan åt. Så jag bad om mer sömntabletter.. Då skrev han ut dom där dåliga tabletterna utav nån anleding. Men nöden har inte lag, dom är bättre än inga alls. Så jag har tagit dom några kvällar nu.. Även fast man sväljer tabletten på en gång, smakar det om att man har den ligger på tungan.. Så jävla vidrigt.. Så nu kan jag sova, men går runt och mår illa hela tiden ist.. Plus att jag aldrig "vaknar".. Blir helt förvirrad och typ fattar inte om jag är vaken eller sover.. Även på dagarna. Grymt jobbigt då jag jobbar på dagarna...

Skulle ha träffat en vän igår, men fick inget sms, så det blev inget av med det.. Det är visst inte bara jag som är förvirrad :P
Jag försöker att inte boka in så mycket saker i förväg, efter som jag inte vet hur jag mår just den dagen.. Mitt humör skiftar ju rätt fort fram och tillbaka..
Det är jobbigt att inte veta..
Fast det har blivit lättare att hantera Isabell. Jag tror hon har börjat förstå lite bättre. Sen har vi ändrat rutinerna lite här hemma oxå. Det nya sättet passar oss bättre just nu. Även fast det inte alltid blir som man tänkt sig :P Men vi har iaf inte varit osams sen hon kom hem från sin pappa och även några dagar innan det... Det känns helt underbart..

Världens finaste flicka och världens finaste häst.

Humöret går väldigt mycket upp och ner..
Det känns väldigt jobbigt att aldrig kunna känns sig riktigt glad..
Orken att göra saker man borde finns inte..

Tillbaka till samtal jag skrev om för ett par veckor sen..
Varför ringer man efter ca tre månader och berättar att allt minsan är mitt fel..
En månad efter hade jag gjort allt för att få något som liknade en förklaring, men nu.. Varför ska jag ens lyssna.. Både kärlek och vänskap handlar om att ge och ta, du vet inte ens vad det är.. Möjligtvis ta, men inte ge.. Jag vill inte lägga energi på sånna, så jag tycker det var onödigt att ens görs sig besväret att ringa.
Att ringa kl halv ett på natten tre månader senare och berätta att det var mitt fel känns väl mest bara patetiskt...

Men det fanns ju fördelar med det, jag fick ju bekräftat att jag mår bra mycket bättre nu än då..

Dags att knapra lite stilnoct.
.

Livet är väldigt upp och ner just nu.
Idag är en dag över medel, förra veckan var hemsk.
Kändes som jag inte ens kunde le. Kändes som jag inte hade något att vara glad för..
Det är skit jobbigt och skit tufft. Det är som att gå i en cirkel, en ond cirkel..
Jag har ingen lust med någonting, allt är tråkigt, jobbigt eller något annat negativt..
Jag känner mig nere och blir dessutom ännu mer nere  för att jag känner att jag är nere..
Det är svårt att förklara och lika svårt att leva med.
Svårt att planera nåt eftersom man inte vet hur man mår dagen efter..
Men dom dagarna kommer alltmer sällan, även om det fortfarande är alldeles för ofta..


Tycker även det är skitjobbigt och vara barnfri..
Saknar henne så fruktansvärt mycket när hon är borta..
Konstigt egentligen..
Vi kan tjafsa och vara oense i flera dagar och man bara längtar till man får lite tid utan henne. 
Få lite tid att andas och vara annat än mamma. Sen tar det bara 10 min efter hon har åkt så saknar man henne, sen ägnar man resten at helgen åt att bara sakna henne och tycka att det är för tyst och lugnt här hemma..

Att man aldrig kan bestämma sig.

Man är fan aldrig nöjd..

Här kommer två bilder från när jag hoppade förra helgen..
Tagna från en film, därav bildkvalite på topp :P



Han hoppar av åt helvete för tidigt på andra bilden, men han tyckte det var så kul, så han fick lite bråttom :P

Vaknade tidigt en lördag.. Kul, eller inte..
Men jag har mysmorgon för mig själv. Sitter i soffan med täcket och datorn och ett glas kaffe såklart.
Solen lyser utanför fönstret, underbart.

Min lilla Isabell var hon tandläkaren igår och drog ut en tand. Hon var jätteduktig, grät bara när dom la bedövning, sen sa hon inte ett ljud..

När det var klart gick vi ner till optikern, jag bokade tid för att kolla synen. det var visst över 6 år sen sist. Efter det strosade vi bara runt lite. Jag är så sugen på att shoppa kläder, men eftersom jag inte fått pengar av FK så är jag pank just nu, dom få slantarna som finns måste sparas till mat..
Vi mötte iaf upp Bellas pappa innan vi gick hem, det är ju pappa helg...

Tycker det är jobbigt nu att lämna bort henne. Trots att hon är trotsig och "jobbig" när hon är hemma. Men när hon har varit borta några timmar är det jättetomt, och jag saknar henne jätte mycket..  Men huvudsaken är ju att hon har det bra..

Klicka upp och tänkte blogga, men jag orkar fan inte...


Är så jävla trött...... på allt....

Dags att uppdatera er läsare om vad som händer i mitt liv :P

Just nu händer inte så mycket, ligger sjuk.. Värdelöst och skit trist..

I fredags förra veckan var jag hos naprapaten igen. Han knäckte min nacke på lite fler stället. Nu ska jag tillbaka på måndag och hoppas på att han får ordning på det sista..
På kvällen blev det några öl, hemma hos lillasyster, fast hon var nykter..

I lördags blev vi bjuda på mat hos Roine. Maten smakade bra och det var trevligt, vi rymde dock ganska tidigt eftersom Maria var i Trosa.  Så vi träffades upp hos Carina. Sen blev det Sportbaren en sväng. Fan så kul det var att träffa henne. Måste verkligen fixa fram lite pengar så jag kan åka och hälsa på henne..
Men just nu känner jag mig lite fattig, väntar på pengar från FK..

Fick ett samtal i natt som jag stör mig lite på.. Återkommer om det senare...