Har fortfarande inte fått ihop alla pusselbitarna från helgen. Tror dom som e borta är försvunna för alltid.. Däremot vet jag en sak. jag har fått mitt wakeup call nu.. Jag är inte värd det här, jag är värd så jävla mkt mer. Det vet jag nu.
Jag kan inte påstå att jag har nån ångest över helgen, snarare över tiden innan. Flera månader av mitt dyrbara liv har gått åt till att älta och sörja. Det är slut på det nu.
Tänker på folk i min närhet som drabbats av de, min älskade Isabell är värd en mamma som är glad och har ork. Nu jävla är de dags att starta om på nytt.. Nu skiter jag i allt gammalt jävla skit, jag kommer ändå ingen vart me de. Visst är jag fortfarande lessen ibland och kommer vara. Men inte på samma sätt, ska aldrig mer drunka så djupt i sorgen när det inte ens är värt de.
Tur att jag har Maria och Jenny, som haft dygnetruntjour, hoppas ni fattar vad de betyder för mig.. Sen finns de väl två till som jag inte vill nämna me namn, som oxå fått tagit mkt skit, speciellt en som fått krama om mig många timmar och nätter när livet kännts som värst och inget gör mig glad.
Och sist men inte minst min saknade Caroline, dom orden du sa, värmer så mkt idag när jag kan tänka lite klarare och kan ta till mig alla fina ord du gav mig. Kommer aldrig glömma hur ni alla ställt upp på mig. Nu är de min tur att vara där för er.

Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.