Jag inser själv när jag läser inlägget från igår hur snurrigt det låter. Men tyvärr är det så mina tankar går. Jag tar bloggen till hjälp för att sätta ord på mina tankar, och mina tankar är ännu snurrigare än så där. Dom plågar mig, speciellt på nätterna. Men även dagtid. Allt är ett stort vimmel, jag vet inte var som är verklighet och vad som är fantasi..


Ännu en sömnlös natt, med en massa snurrande tankar..

Varför gjorde du som du gjorde igår?
Du har lämnat mig, vad spelar det för roll om jag ändrar status på fb?
När du ber mig inte ha så bråttom, menar du att jag ska vänta då?
Varför påpekar du vilka som kommenterar på min sida?
Är du rädd för att jag ska bli stark och klara mig utan dig?

Inatt var som sagt en jävligt tuff natt. Blev inte många timmars sömn, och dom få timmarna jag sov, fanns du i mina tankar ändå.
Jag drömde att du kramade om mig och berättade för mig att allt skulle lösa sig.. Och det kändes som det va på riktigt. Det kändes underbart.
Jag har ju fram tills nu inte kunnat tänka mig ett liv utan dig, sen blev jag tvungen, du försvann ju bara.
Jag tänker ofta tillbaka på vad som kan ha gått fel. Det är som sagt svårt att gå vidare utan svar. Jag fick helt enkel förstå att du inte ville vara med mig, och när jag väl började acceptera det, hör du av dig. Du ger mig förhoppningar om att det en dag kommer bli du och jag igen. Tex när du säger att jag inte ska ha så bråttom. Ibland känns det som du letar en anledning till att ha lämnat mig. Som när du påpekar vad folk skrivit till mig, och vem som skrivit till mig. För att sen lite senare visa mig att det aldrig kommer bli du och jag igen.
Jag älskar ju dig, eller kanske den du var. Vad vet jag. Kär är jag iaf..