Va hos psykologen idag. Det blev ett känsloladdat besök. Faktiskt inga tårar, men frukansvärt mkt känslor som kommer upp till ytan.. Vi pratade mycket om hur man går vidare.. Och även vad som hänt den senaste tiden i mitt liv. Mer än så tänker jag inte berätta.

Det känns så tryggt att sitta i hennes soffa, varför kan inte livet utanför vara lika lätt..

Fick sms igår. Och i dom stod det precis vad jag ville höra. Eller? Var det verkligen det jag ville hör.
Natten och dagen blev ju väldigt jobbig. Nu får jag ännu mindre ordning på mina tankar.
Jag älskar du dig så mycket. Men du har sårat mig så djupt nu när jag inte pratar om vad som hänt. Jag vet fortfarande inte varför du bara gick. Varför säger du då att du älskar och saknar mig? Och om du nu gör det, varför är du inte här då?
Jag känner glädje när jag tittar tillbaka på det vi en gång hade. Jag var såå lycklig med dig. Det fanns liksom ingen annan än du. Allt var bra, allt kändes perfekt. Och ändå kändes det som det bara kunde bli bättre. Men det blev inte riktigt som jag tänk mig.. Varför vet jag inte.. Därför är det svårt för mig att gå vidare. Kan jag lita på dig när du säger att du älskar och saknar mig?

Jag vet att jag bara borde släppa taget och gå vidare, men jag kan inte. Jag lever kvar i det förflutna. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att träffa dig igen. Så varför är det så svårt att gå vidare. Varför kan det inte bara vara lätt och sluta svara på dina sms och lägga allt bakom mig. Du är fortfarande en del av mitt liv, men nu styr du det på ett sätt som jag inte vill.. För mig känns det som psykisk misshandel..

Jag måste ta tag i mig själv, ångesten äter upp mig innefrån..