När verkligheten tränger sig på..
Jag börjar känns mig lite piggare efter att ha varit sjuk i några dagarna. Är på benen idag, men är fortfarande matt i hela kroppen.
Det första som hände när febern gick ner, vad att ångesten kom tillbaka... Den kvävande förbannade jävla ångesten. När jag tänker på det är det nästan som att jag hellre ligger med feber och knappt kan röra mig än att lever med min ovälkomna kompis.
Det här hände så klart igår kväll. Så jag fick inte många timmars sömn inatt. hur svårt ska det vara att få sova en hel jävla natt. Utan att vakna av mardrömmar eller av att det känns som nån håller på att kväva en..
Jag förstår inte hur jag ska klara av att gå igenom allt det här just nu. Känner mig så jävla ensam och tom. Och då är han inte ens borta ännu. Tårarna rinner dag som natt. Kan inte låta bli och tänka tillbaka på alla fina stunder vi haft. Även dom gånger jag nästintill hatat dig, tänker jag på med ett leende på läpparna och tårar i ögonen.
Jag tror inte ens på att det finns ett liv efter det här. Jag kan inte leva utan dig..
Kommentarer
Trackback
