För en vecka sen idag, förlorade jag min fina storasyster, Monica.
Jag tror jag ännu inte förtstått vad som hänt. Trots det känner jag en otrolig saknad och stor tomhet i mig..

Fick ett samtal från mamma på lördag eftermiddag. Hon berättade att min syster låg på intensiven och sa att läkarna inte visste om hon skulle klara sig.
Jag och lillasyster åkte dit. Fick prata med läkaren innan vi fick träffa henne. Någon hade hittat henne liggandes  på kyrkogården. Han berätta att hon hade kommit in med bara 24 grader i kroppstemp, och att hjärtat hade stannat flera gånger i ambulansen, att hon fortfarande inte hade regelbunden hjärtrytm och att hon inte andades..
Då låg hon på dialys för att få varmt blod i kroppen. Det skulle höja hennes temp. Efter ca 30 min kommer läkaren tillbaka och berättar att hon har fått igång hjärtat och att hon chippar efter luft.. men vi skulle fortfarande inte ha för höga förväntningar på att hon kommer överleva.
Tre timmar senare är hon nere på intensiven igen, då får vi äntligen träffa henne. Hon ligger nersövd och är fortfarande lite nerkyld, dom vill hålla tempen låg för att förhoppningsvis klara henne från hjärnskador, om hon vaknar igen..
Vi sitter ned henne ungefär 2 timmar. Det ser ut som hon sover. Håller man henne i handen kramar hon tillbaka. Hon rör  på armarna ibland och det känns som hon ska vakna upp vilken sekund som hellst. Hon har resperator som hjälper henne att andas, men hon påbörjat alla andetag själv. Hon styr själv över sin egen andning. Det är svårt att förstå när läkaren säger att det fortfarande är kritiskt. Hon ser ju så sovande ut. Vi åker hem för att få lite sömn. Jag ber dom ringa om något skulle hända.

Blir väckt klockan 7.45, av telefonen. Hinner tänka en miljon tankar när jag ser att det är privat nummer. En sjuksyster från IVA ringer och berättar att hon nu har slutat andas och att dom vill vi kommer in så fort som möjligt. Ringer lillasyster, vi gör oss klara och åker dit.
När vi kommer från får vi träffa en läkare igen. Han berättar att hon slutade andas en timme innan dom ringde. Och börjar fråga oss om donation. Det kändes så kontigt, varför frågar dom om sånt när hon fortfarande lever. Vi fick gå in till henne igen. Det var stor skillnad. Nu låg hon helt stilla och man såg inga tecken alls på att hon skulle vakna. Hon såg nästan död ut. Men när man höll henne i handen kände man hennes puls.

Vi var på sjukhuster hela dagen, jag ringde efter mamma när jag säg hur illa det var. Mamma kom. Och senare kom min andra storasyster och hennes dotter. Ringde även lite andra människor i Monicas omgivning som jag tyckte hade rätt att få säga hejdå. Folk kom och gick och min systers tillstånd var oförändrat. Kvar var jag mina två systrar, min systerdotter och min mamma. Vi var kvar hela tiden. Vid 17 tiden gjorde dom ett test för att kolla hjärnan, det visade att hon med 99.9% säkerhet var hjärndöd. Vid 20 tiden gjorde dom om testet och fick nu bekräftat att hon var hjärndöd. Hon blev dödförklarad kl 20.58.

Vi hade kommit fram till tillsammans att donera organ om det fanns möjlighet till det. Men efter en timmes väntar ändrade vi vårat beslut och ville hellre skicka kroppen till rättmedicin, för att försöka få en förklaring till vad som kan ha hänt henne. Hur det kom sig att hon blev liggandes ute i kylan.

När vi vid 21 tiden var inne och skulle ta farväl av henne, kändes det overkligt. Hon låg fortfarande i resperator. Och fick massa mediciner via dropp, så hjärtat slog fortfarande och hon andades. Det är svårt att förstå att hon är död då. När vi bestämde oss för rättsmedicinskundersökning, stängdes respratorn av. Vi var med henne hela tiden. Det känns bra att finnas för någon in i det sista, men fan så ont det gör i hela kroppen att se sin syster död.

Monica, hälsa pappa..
Vi ses sen..