Humöret går väldigt mycket upp och ner..
Det känns väldigt jobbigt att aldrig kunna känns sig riktigt glad..
Orken att göra saker man borde finns inte..

Tillbaka till samtal jag skrev om för ett par veckor sen..
Varför ringer man efter ca tre månader och berättar att allt minsan är mitt fel..
En månad efter hade jag gjort allt för att få något som liknade en förklaring, men nu.. Varför ska jag ens lyssna.. Både kärlek och vänskap handlar om att ge och ta, du vet inte ens vad det är.. Möjligtvis ta, men inte ge.. Jag vill inte lägga energi på sånna, så jag tycker det var onödigt att ens görs sig besväret att ringa.
Att ringa kl halv ett på natten tre månader senare och berätta att det var mitt fel känns väl mest bara patetiskt...

Men det fanns ju fördelar med det, jag fick ju bekräftat att jag mår bra mycket bättre nu än då..

Dags att knapra lite stilnoct.
.