Varför känns det som att alla vänder en ryggen när man inte är på topp?
Varför tycker man att man är ensam om allt som händer?
Varför är det så svårt att se ljuspunkerna i livet?

Det är väldigt få som vänder ryggen till när någon i en närhet är nere. Men när man är personen som är nere, ser man tyvärr inte allt som alla gör för en, man är för upptagen med att överleva av dagen, eller kanske till och med timmen. Saker händer runt omkring, men det är inget man uppfattar, man är för upptagen med annat.

Man ser ofta sina egna bekymmer som lite värre än andras. Fast så är det ju inte. Man tycker även att det som händer just nu är det värsta som har hänt. Så är det oftast inte heller. det bara känns så, för man har svårt att minnas hur det kändes förut, eller har svårt att tänka sig hur nån annan känner. tror det är lite som att föda barn. Man glömmer smärtan på något sätt...

Ljuspunkerna borde ju lysa starkare när allt annat är mörk. Men nej, så är det inte. Ljuset liksom suddas ut och blir en mörk skugga. Som tillslut smutsas ner av allt det mörka och svarta.. Sen är allt svart i alla fall...

När jag går in i mina depressioner, känns det som om alla runt omring försvinner. Det finns ingen som orkar hjälpa eller stötta, fast oftast gör alla allt dom kan för att finnas där för mig. Men jag ser inte det just då. för jag känner mig bara ensam och till besvär. Jag har jätte svårt för att be om hjälp när jag är nere. Tror att alla tycker jag är till besvär. Man tror att ingen förstår. Då drar jag mig hellre tillbaka och blir passiv till allt.. Apatisk..

Jag orkar inte ta itu med saker, även om jag vet att det kommer göra saker lättare för mig. Kan sitta och vara rastlös en heldag, men får ändå inget gjort.