Jag måste verkligen ha tagit världens dummaste beslut igår.. Nu har jag ju inte ens nån att prata med. Det var ju "" som alltid ställde upp, lyssnade, tröstade och sällskapade när allt var som värst. Vart ska jag nu vända mig? Visst har jag snart hästen, men han kan inte komma och söva mig när jag inte kan sova.

Vad i helvete håller jag på med?
Är det här verkligen jag?
Spelar ingen roll hur mycket jag gråter, smärtan och saknaden försvinner inte ändå. Jag ångrar mig, vill har gårdagen ogjord. Jag vill att "" ska vara en del av mitt liv. Det var ju mitt glädjeglitter.Om det nu skulle finnas nån så kallad Gud, snälla döda mig då. Jag orkar fan inte mer nu..