För ovanlighets skull bloggar jag lite på bussen.. Är på väg till Nyköping och psykologen.. Känns som det behövs, har inte träffat varken kurator eller psykolog på ett tag..
Även fast jag mår bättre nu, kommer ofta känsla. av ensamhet, har liksom ingen att vända mig till när det är jobbigt.. Alla bara försvinner, är det jag som är konstig? Överreagerar jag? Är jag i så dåligt skick att jag inte ser dom som vill hjälpa mig? Eller är jag ensam på riktigt?

Var hittar man vänner? Hur hittar man vänner när man inte vågar berätta vem man är? När man inte vågar dela med sig av sitt liv eller sina tankar för man är rädd för att framstå som konstig?

Nu till nånting lite roligare.. Träffade Munins ägare på Globen, fick bekräftat att jag får köpa honom.. Jag är såå glad, äntligen ska han bli min på riktigt.. Har ju väntat i 16 år på den dagen och snart är den här :)
Ponnyn är nu 20 år, snart 21, och när kylan kom började han som vanligt bete sig som en 5 åring.. Här om dan bockade till och med med Bella.. Det brukar han inte göra, men han tycker väl att hon blivit tillräckligt duktig nu.. Hon blev lite rädd, för han stegrade precis efter och då han hon hamnat framför sadeln.. Det hela slutade med att hon åkte av grät en stund, men sen hoppade hon upp igen.. Duktiga tjejen.. Får nog tömköra krutpaketet lite innan hon ska rida nästa gång.. Min kuse får inte så ofta vårkänslor men när vintern och snön kommer, då jävlar blir det liv i gubben :)