Får så lite gjort när jag mår så här. Är så mycket jag borde göra, men inget blir gjort.. 

Känns som jag mest är en belastning för min familj.. Orkar liksom ingenting, inte laga mat, inte städa och inte tvätta. Stackars Patrik jobbar heltid och får ta hand om allt medan jag mest ligger i sängen och varken jobbar eller städar.. Dessutom drar jag ner stämningen hemma. Det märks. Och det tär på dom. 

Bella är hemma från skolan idag, för magont.. Undrar lite för mig själv om det verkligen är så eller om hon bara känner av allt och är rädd för att lämna mig själv. 

 

Har via Psyk sökt hjälp till henne. Det ska komma igång nu i slutet på januari. Har inte fattat riktigt vad det går ut på men det ska öka hennes förståelse för min sjukdom och det viktigaste av allt, hon ska få träffa nån att prata med. Sen tror jag hon får träffa andra barn i samma situation. Men jag vet inte riktigt än.

 

Har fortfarande inte bestämt om jag ska lägga in mig eller inte. Jag vill in för att avlasta mig själv och min familj, men samtidigt är det skrämmande att åka in igen. Jag kan ju inte påstå att jag trivs där. Och när jag väl åker in har det alltid gått så långt så jag blir kvar så länge.. 

Ska till psykologen imorgon då får jag prata ut om det och se vad hon säger.. Hon har ju iofs tyckt att jag ska lägga in mig sen innan jul.. Men jag vägrade innan julen och deras födelsedagar. Vill inte förstöra deras dagar för att jag mår skit..