Har precis kommit hem från psykologen, besöket gick mindre bra.. Blev läkare in kopplat och nästan en inläggning.. Istället fick jag en spruta med lugnande så jag kunde åka hem, men jag får inte vara själv och mobila teamet kommer ringa mig några gånger per dag.. Om jag inte sover i natt måste jag åka in, det har jag lovat dom.. Ska prova andra sömntabletter efter som jag inte sover på dom jag har.. Dom här skulle tydligen vara en stämningsstabiliserande tablett som var väldigt lugnande och ångestdämpande.. Blir helt galen utav alla dessa jävla mediciner. Den här skulle jag iaf bara äta tillfälligt nu när jag var i chock/kris..

 

Problemet med mig är ju att min bägare alltid är fylld, så en lite droppe från skiten att rinna över.. Systemet är över belastat.. Det blir kaos helt enkelt..  Vill sova bort resten av dagen och livet.. Men det får man visst inte när man har barn... Orkar snart inte mer... Snälla nån, ge mig styrka att klara min vardag!!!

 

 

Allt jag kämpat för dom senaste månaderna är ju som bortblåst.
Tänk er ett barn som bygger ett sandslott på stranden, så kommer vågen och tar det.  Exakt det hände med mina framtidsplaner, jag är tillbaks på ruta ett.. In till trygghetet, in till folk som bryr sig och till dit här dom kan ge en tabletter så man slipper smärta..

Provade att medicinera bort smärtan igår, det gick så där.. Tog nog lite för mycket tabletter, fick ryckningar och myrkryp i hela kroppen... Läskigt som fan, men jag kändes inte så mycket inombords iaf, och det var ju det som var meningen...  Idag håller jag dom lugnande medicinerna på rekommenderad nivå..

 

Tankarna snurrar, varför? Varför kan det inte vara lätt att gå vidare? Vad vill jag? Vill jag en lämna att jag byggt upp trasigt, eller vill jag bygga igen, kommer slottet då stå kva?. vad händer om jag blir sviken igen? Orkar jag leva med det här? Klarar jag av att leva med det?

Fan jag får ingen ordning på mina tankar som vanligt!

 

 

Har bara kommit på att ju mer deppig rubriken är desto fler läsare har jag. Trodde folk började längta efter att läsa om när jag skulle börja må bra, men icke.. 

 

Sen finns det människor som mer eller mindre gnäller på mig för mina deppiga inlägg.. Många tror att nu när jag träffat nån borde jag ju vara lyckligt. Tänk om det vore så lätt.. Då skulle ju ingen gift människa vara nere.
Visst måste jag säga att det är lättare att leva nu, när jag har nån vid min sida. Längtar inte bort alls lika ofta.

Men det finns ju en baksida på allt.. Jag har ju som alla redan vet ett väldigt negativat tankemönster, och är fruktansvärt rädd för saker.

Det ni ser som glädje, vänder jag på och blir rädd för. Jag har träffat nån och mår bra över det, han gör min gladare och gör livet mer värt att leva, jag har nån att längta efter på dagarna, nån som berättar att livet är värt att leva, nån som stöttar mig när jag är på väg att falla och framför att nån som kramar på mig när jag helst bara vill lägga mig ner och dö.

Då finns det ju saker att vara rädd för oxå, när jag tycker om nån måste jag lita på den, då måste även jag öppna upp mig. Då lär nån känna mig. Det är läskigt och dessutom kan den människan såra mig. Jag kan bli lämnad ensam

 

Kan inte sätta ord på vad jag tänker eller känner. Jag är rädd och glad på samma gång.

Jag har bestämt mig för att kämpa varje dag för att det här ska bli så bra som möjligt.