Sitter på bussen på väg till Trosa.. Ska vara hemma över dan.. Idag bara ska jag rida.. Ska till kiropraktorn, men åkte ganska tidigt, tänkte gå en sväng på "stan" och äta lunch någonstans..

Pallrade mig faktiskt ut på promenad igår, två gånger till och med.. Känner mig så duktig.. Pinsamt nog kom jag knappt ur sängen i morse.. Undra då hur det ska gå imorgon när jag ridit för fösta gången efter ett uppehåll på nästan fyra månader..

Har äntligen fått tag i ett bolltäcke..
Hoppas bara det funkar nu..
Ligger under det nu... Fick låna det från arbetsterapin i några dagar, är det så att det funkar kommer dom beställa ett till mig :)
Så pratade vi lite om att jag skulle gå ner dit nån dag i veckor och hitta på nåt typ baka bullar kanske.. Då lär ju dom andra boende här bli glada..

Imorgon ska jag hem över dagen.. Har tid hos kiropraktorn, efter det ska jag och Bella ut och rida.. Har fortfarande inte ridit nåt sen gulingen kom hem... träningsvärk.se...

Egentligen borde jag gå ut och powerwalka ca 30 min men det är så sjukt mycket skönare och ligga i sängen och dra sig.. Man blir lat av att vars här, behöver någon som sparkar mig i rumpan...

Gjorde jag rätt eller fel?
Är det här verkligen vad jag vill?
Kan man inte leva utan sorg?
Vem vill mig nåt så ont så jag måste leva med en hemsk och konstant smärta i bröstet hela tiden?
Vad har jag gjort för att bli behandlad så här?
Är jag inte värd mer än så här?

Vad är meningen med livet?
Alla ska ju ändå dö, kan inte jag få göra det redan nu då?
Tror dom få som kommer sakna mig klarar sig bättre utan mig och mina negativa tankar..

Jag har själv förlorat människor jag älskar, man lär sig att leva med den smärtan. Men jag fixar inte att leva med denna smärta, den måste komma ut på något sätt och det är helt omöjligt att bli av med den. Då finns väl bara ett alternativ kvar??

Vad händer egentligen när livet tar slut? Blir man lycklig då? Är det sant som alla säger att det inte finns nån smärta på andra sidan.. Om det är så, varför är jag då här och inte där?

Det är inte så här det ska vara...
Hur kunde allt gå så fel?
Vart gick det fel?
Och varför drabbade det just mig?
Funderar allt för ofta på vad det är som gör att jag inte kan känns glädje. Jag tycker alla människor är r
värda att älskas, men varför är jag då så ensam... Har lätt att känns mig till besvär för alla andra, spelar liksom ingen roll vad det handlar om.
Kanske är jag blind och inte ser, vad vet jag?

Vill bli stark och oberoende av andra, utan att vara ensamvarg. För det är precis så jag känner mig just nu. Ensammast i hela världen.
Vart ska jag vända mig när hästen inte finns som tröst? En dag kommer han vara borta ur mitt liv för alltid. Kommer jag dö av sorg då? Kan man det? Om jag inte dör, vart ska jag då göra av alla känslor som finns inom mig?

Jag måste verkligen ha tagit världens dummaste beslut igår.. Nu har jag ju inte ens nån att prata med. Det var ju "" som alltid ställde upp, lyssnade, tröstade och sällskapade när allt var som värst. Vart ska jag nu vända mig? Visst har jag snart hästen, men han kan inte komma och söva mig när jag inte kan sova.

Vad i helvete håller jag på med?
Är det här verkligen jag?
Spelar ingen roll hur mycket jag gråter, smärtan och saknaden försvinner inte ändå. Jag ångrar mig, vill har gårdagen ogjord. Jag vill att "" ska vara en del av mitt liv. Det var ju mitt glädjeglitter.Om det nu skulle finnas nån så kallad Gud, snälla döda mig då. Jag orkar fan inte mer nu..

Massa skit har hänt som senaste dagarna.. Så nu längtar jag hem..
Dom har dragit in på mina fria gång och på alla mina permisar.. Så nå får jag bara gå ut med personal, men dom har aldrig tid :(
Istället ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv.. Orkar inte skriva här varför det blev indraget..
I helgen var jag iaf och träffade Munin.. Ni anar inte hur underbart det kändes..

Saknade efter vissa är enorm...