Detta eviga jävla mörker.. Det finns en boktitel som heter nåt i stil med jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.. Det stämmer rätt bra in på mig nu.. Har så fruktansvärt dåligt samvete just nu. Kan beror på att jag smsade med Isabell på morgonen.. Min underbara fina flicka. Saknar henne sp otroligt mycket.. Personalen försöker få mig att tänka att det är bättre jag är borta två veckor än att hon lever med en mamma som inte orkar eller som kanske till och med vill dö, och det låter ju sant.. Men ändå gör det ont..

Fick erbjudande om ect, men jag tackade mig. Tror inte det är min grej.. Då erbjöd dom mig nåt anti depresivt dropp, det har jag funderat lite på, tror jag ska prova.. Där har jag inget att förlora.. Får se när jag ska träffa läkaren igen, då ska vi prata om det. Tycker jag har en bra läkare just nu, känns som han lyssnar och man får vara med och bestämma lite själv, vissa läkaren känns som dom pratar över huvudet på en, då kan man inte vara med att påverka eller ha en åsikt om nåt.

Ville egentligen mest uppdatera för att visa att jag lever.
det är skönt att man nu får ha telefonen här inne :)

Som rubriken säger så är jag pp allvården igen.. Var hos psykologen i torsdags, då kom alla känslor jag inte känt på ett tag, och allt bara brast.. Även fast det kändes skönt att få gråta blev det för mycket när känslorna bubblade upp till ytan..
Så psykolog tog med mig till psykakuten, och efter läkarsamtalet var vi alla överens om att jag skulle läggas in ett tag utifall det skulle bli värre, eftersom jag oftast är ensam hemma.. Är ju mest inlagd i före byggande syfte..

Ska ha nytt läkarsamtal idag, får se om och hur länge jag blir kvar.. Saknar min dotter och häst.. Det är dom som får mig att kämpa vidare, vill sååå gärna komma hem och krama om dom igen..

För ovanlighets skull bloggar jag lite på bussen.. Är på väg till Nyköping och psykologen.. Känns som det behövs, har inte träffat varken kurator eller psykolog på ett tag..
Även fast jag mår bättre nu, kommer ofta känsla. av ensamhet, har liksom ingen att vända mig till när det är jobbigt.. Alla bara försvinner, är det jag som är konstig? Överreagerar jag? Är jag i så dåligt skick att jag inte ser dom som vill hjälpa mig? Eller är jag ensam på riktigt?

Var hittar man vänner? Hur hittar man vänner när man inte vågar berätta vem man är? När man inte vågar dela med sig av sitt liv eller sina tankar för man är rädd för att framstå som konstig?

Nu till nånting lite roligare.. Träffade Munins ägare på Globen, fick bekräftat att jag får köpa honom.. Jag är såå glad, äntligen ska han bli min på riktigt.. Har ju väntat i 16 år på den dagen och snart är den här :)
Ponnyn är nu 20 år, snart 21, och när kylan kom började han som vanligt bete sig som en 5 åring.. Här om dan bockade till och med med Bella.. Det brukar han inte göra, men han tycker väl att hon blivit tillräckligt duktig nu.. Hon blev lite rädd, för han stegrade precis efter och då han hon hamnat framför sadeln.. Det hela slutade med att hon åkte av grät en stund, men sen hoppade hon upp igen.. Duktiga tjejen.. Får nog tömköra krutpaketet lite innan hon ska rida nästa gång.. Min kuse får inte så ofta vårkänslor men när vintern och snön kommer, då jävlar blir det liv i gubben :)