Imorse vaknade jag upp med ångest igen. Försöker att inte äta någon theralen med vi får se hur det blir. Tror det är för att jag skulle försöka jobba idag.. Men nu blev det inget jobb.. Måste iaf ta mig iväg och städa idag och sen tänkte jag försöka till mig till gymmet igen. Håll tummarna för att jag lyckas.. 

 

Ikväll blir det stallet. Märkligt nog går stallet bra. Tror det är för jag känner mig så trygg med min älskade guling. Idag är det lektionsridning, det ser jag alltid fram emot. Vet inte än om det blir jag eller Bella som rider men det är lika kul ändå. Gillar att titta på när min lilla tjej utvecklas massor. 

Ännu har hon blivit riktigt duktig och rider munin i form större delen av passet.. 

 

Ponny gillar snön och är hur pigg och glad som helst att rida, det är jättekul.. Full fart framåt och jobbar på som aldrig förr..

 

Åter till ångesten. Är nere i det stora svarta hålet just nu. Och här är allt verkligen bara svart. Men idag ser jag några få ljusglimtar. Lektionen ikväll och om en månad får jag en till liten kisse.. Balder ska få en liten flickvän och jag sa få en till liten mysig lurvtuss och gosa med.. 

 

Sitter och väntar på att en läkare ska ringa upp mig.. Men jag lär få vänta, dom är typ fullbokade. Behöver två läkarintyg från honom. Ett till jobbet/försäkringskassan och ett till körkortet. Vore kul att få börja övningsköra och helt underbart att ha ett körkort. Då skulle jag kunna hänga i stallet hela dagarna. För där mår jag bra. 

Vart är ljuset? Ser bara mörker... Ge mig iaf lite ljusglimtar, så jag vet att det finns ljus där bakom molnen.. 

 

 

 

Idag har jag varit hos psykologen, det var skönt att få komma dit och snacka ur sig lite tankar som snurrat i huvudet ett tag. Hon har så bra svar på allt.. Hon vet precis när jag gör mina tankevurpor. Då kan hon rätta mig och få mig att tänka om..

 

Känner mig så liten och obetydlig idag. Gick till gymmet och skulle träna men efter 20 min på löpbandet fick jag mer eller mindre panik. Kände mig som ett barn som tappat bort mamma i folkmassan.. Så jag gick hem igen. Får göra ett nytt försök imorgon igen.. 

 

När känslan av att vara värdelös och obetydlig kommer mår jag skit..  Psykologen förklarade då för mig att det inte är helt ovanligt att man tänker så i min situation. Och jag förstod hennes resonemang.. Men jag har mycket att  lära innan jag är där. Det sjuka är att jag knappt minns nåt av mitt liv och det jag minns känns mest som jag sett på film eller läst i en bok.. Obehagligt men sant.

Vi jobbar mycket det att återfinns känslor till lilla det jag minns i hopp om att fler minnen ska komma tillbaka..

 

 

Får så lite gjort när jag mår så här. Är så mycket jag borde göra, men inget blir gjort.. 

Känns som jag mest är en belastning för min familj.. Orkar liksom ingenting, inte laga mat, inte städa och inte tvätta. Stackars Patrik jobbar heltid och får ta hand om allt medan jag mest ligger i sängen och varken jobbar eller städar.. Dessutom drar jag ner stämningen hemma. Det märks. Och det tär på dom. 

Bella är hemma från skolan idag, för magont.. Undrar lite för mig själv om det verkligen är så eller om hon bara känner av allt och är rädd för att lämna mig själv. 

 

Har via Psyk sökt hjälp till henne. Det ska komma igång nu i slutet på januari. Har inte fattat riktigt vad det går ut på men det ska öka hennes förståelse för min sjukdom och det viktigaste av allt, hon ska få träffa nån att prata med. Sen tror jag hon får träffa andra barn i samma situation. Men jag vet inte riktigt än.

 

Har fortfarande inte bestämt om jag ska lägga in mig eller inte. Jag vill in för att avlasta mig själv och min familj, men samtidigt är det skrämmande att åka in igen. Jag kan ju inte påstå att jag trivs där. Och när jag väl åker in har det alltid gått så långt så jag blir kvar så länge.. 

Ska till psykologen imorgon då får jag prata ut om det och se vad hon säger.. Hon har ju iofs tyckt att jag ska lägga in mig sen innan jul.. Men jag vägrade innan julen och deras födelsedagar. Vill inte förstöra deras dagar för att jag mår skit.. 

 

Hade jag inte haft min familj hemma igår hade det nog slutat rätt illa.

Psykologsamtalen är jobbiga just nu, väcker många negativa minnen, sånna jag helst vill glömma, saknaden av människor som betytt nåt för mig och att försöka besegra den hemska ångesten som funnits med mig alldeles för många år nu.. 

Igår försökte jag verkligen vänta ut ångesten och bestämde mig för att hur mycket jag än grät eller hur ont det än gjorde i mig skulle jag inte ta piller och låta ångesten vinna... Men, det gick verkligen inte... Ångesten tog över hela mitt förnuft och tillslut var jag tvungen att ta piller för att hjärtat skulle sluta rusa och andning skulle bli någorlunda normal.. Ångesten vann :(

Gjorde misstaget och gick in i ett provrum för att pröva ett par byxor..

Jag är inte längre nöjd med min kropp.. Skiter i vad som gjort att jag gått upp i vikt, medicin, åldern, sjukdomen eller allt tillsammans, jag SKA ner igen.. Mår dåligt och vill kräkas när jag ser mig själv i spegeln.. 

Vet bara inte hur jag ska göra för att gå ner, slutar jag äta mår jag skit psykiskt.. Får helt enkel börja träna igen, när jag nu ska ha tid med det.. :/ 

Jobbade lite idag.. Tyvärr gick det inte så bra. Ångesten från klädprovningen hängde kvar, och jag kände mig inte alls bekväm bland folk.. Så jag gick hem efter två och en halvtimme.. Kändes som alla kollade på mig och kunde läsa mina tankar om hur äcklad jag blir av mig själv och mina tjocka lår :(

-tänk positivt eller ryck upp dig så kommer allt bli bättre.. Om det ändå vore så jävla enkelt hade jag gjort det för länge sen. Dessutom tycker jag att jag ofta gör det. Men om det vore så enkelt, att bara tänka positivt hade hjälpt, hade nog hundra tusentals människor gjort det tidigare.

Nu för tiden känns det allt oftare okay att finnas till. Det kanske inte varar så länge men känslan kommer oftare. Men det finns ju en baksida av allt. Högre toppar, djupare dalar. Dalarna är som stora svarta hål som man sugs ner i, så måste man klättra den långa vägen upp till toppen igen. För att sen rasa ner.

Där nere vill jag inte finnas till.  Då spelar det ingen roll att jag har världens underbaraste familj och bra vänner. Det betyder ingenting. Jag finns till för min familjs skull. När ska jag vilja leva för min egen skull? 

Nytt år.. Jag gav inga nyårslöften detta år. Men jag sa till mig själv att fortsätta kämpa för att må bra och för att min familj ska må bra. Det är det viktigaste för mig. Känns som att säga att man ska börja träna eller nåt i stil med det är onödigt, jag kommer ändå inte lyckas hålla det..

 

Läste igenom inläggen jag skrev för ett år sen, känns som jag kommit en bit på vägen, men det är fortfarande långT kvar.. Men om man tar en dag i taget så ska det nog gå bra det här. 

Har fortfarande väldigt svårt att acceptera att jag är så sjuk som jag är, tror det är därför jag reagerar så hårt på mina dåliga dagar. Tror det är lättare att ta sig upp om man tar sin sjukdom på allvar.. Rättà mig om jag har fel. Jag vill inte vara sjuk, jag vill inte ha dåliga dagar, jag vill finnas för min familj och för mina vänner.. Men vissa dagar funkar det bara inte. Och dom dagarna vill jag bara krypa under täcket och försvinna för alltid. 

 

När jag var hon psykologen i början på december pratade vi om inläggning av mig för att jag mådde som jag gjorde.. Men jag ville absolut inte ligga inne denna julen oxå så vi bestämde att vi skulle vänta till efter jul för se om det hade blivit bättre. Bättre har det blivit.. Jag har ju fått sova vissa nätter iaf och det gör mycket.

 

Jag ska till psykologen idag, det känns behövligt. Är glad för att jag tog extra tider över julen. Jag behöver verkligen gå din oftà för att hålla mig över ytan. Nu ska jag göra  i ordning mig och sen väcka barnen, Bella har en kompis sovande här.

Idag har varit en bra dag.. Mina sömn- och insomningstabletter gör verkligen underverk.. Att lite sömn kan göra så mycket.. 

Saknar såklart att sova bredvid någon. Och saknar honom överhuvudtaget. Men jag sover tack vare piller. Så underbart..

Tillbaka till saknaden, trodde inte det skulle kännas så här jobbigt när jag var så säker i mitt beslut, men det var nog mycket ilska som tog beslutet.. Va bara så jävla less. Fick ju knappt gå utanför dörren.. Nu har jag gjort vad jag vill i några dar och njuter av det.. Kunna gå och ta en kaffe hos nån och vara snacka skit utan att det blir bråk.. Eller att jag måste ta med honom..

Men samtidigt är det ju han jag älskar och när ilskan lagt sig finns kärleken kvar. Då kommer saknaden...

Saknaden är ibland olidlig.. Det liksom hugger, skär, ilar och river i hela bröstet..

Jag vill vara men honom, men just nu går det inte.. Han måste ändra sig och acceptera mitt liv. 

Mitt förhållande har kraschat och det känns så jävla tråkigt. Men jag var tvungen att ta beslutet att lämna honom. Det har varit alldeles för stormigt på sista tiden. Mycket svartsjuka och bråk.. 

det går ju ut över Bella och då mår hon dåligt. Tycker det räcker med hennes oro för att hennes mamma ska skada sig själv.. och den lär ju inte bli mindre när vi hela tiden bråkat. 

Nej nu ska jag sätta mig och Bella i centum och bara koncentrera mig på att vi ska må bra. Ska få hjälp ifrån psyk oxå. Fattade inte riktigt vad dom skulle göra men dom ska hjälpa oss iaf.. 

Problem problem problem..

Kan nånting gå bra nångång..
Sömnen är åt helvete.
Mitt förhållande är åt helvete.
Hela jävla livet är åt helvete..

Min psykolog ringde mig idag och berättade att hon ev behöver vabba på onsdag, då ville hon boka en ny tid till nästa vecka. Hon passade såklart även på att fråga hur det var med mig och med sömnen..
Då kom vi inte på vad som hände i helgen och förra helgen.. Sen var allt igång. Har inte pratat så mycket om mitt förhållande på sista tiden med henne, då det inte är nåt jag prioriterat. Eller det kanske lät fel. Det har liksom rullat på här hemma och jag har sett det som viktigare att försöka få mig själv på fötter..

Men efter vårat "lilla" gräl förra helgen och det som var nu i helgen kände jag att jag måste få ur mig det. Har legat hela natten och funderat på om det verkligen är det här jag vill...  Vill jag ha det så här¨? Den frågan vet jag ju svaret på, Nej jag vill inte ha det så här. Jag måste kunna få träffa mina vänner när jag känner för de. Jag kan ju inte alltid gör som han vill..
Tappade den röda tråden men ville iaf komma fram till att jag nu har både insomningstabletter och sömntabletter, så i natt ska jag SOVA!!  Då kanske måendet blir lite bättre och jag kanske iaf orkar börja ta tag i det. Man måste ju börja i nån ände.. Först sova sen livet...

Ibland förstår jag inte alls vad som händer, dagen idag har varit bra, har jobbat mina två timmar och det kändes bra. När jag kom hem, slängde jag ihop en saffrans deg och medans den jäste passade jag på att slänga på en maskin tvätt och rensa ur gamla gardiner.. Sen bakade jag ut degen, fikade med syrran när hon hade lunch och bytte gardiner hängde tvätten lagade mat och ja allt sånt man måste göra.. Efter maten brast det... Nu sitter jag här i soffan med panik och ångest, kroppen skakar och världens snurrar.. Faaaan...

Jag vill inte må såhär..

 

Jag vill inte ha det så här...

Har längtar en tid nu, på att han ska skaffa ett jobb, så jag får vara lite ensam hemma. Tror det är lättare för mig och tänka och jobba med mig själv om jag får lite egentid, och dessutom är egentid väldigt skönt..
Så i morse åkte han iväg till jobbet och jag var glad..
Sen vände allt, det hände egentligen ingenting. dagen som jag så länge sett fram emot, blev till skit... Jag skulle göra massor, men fick inte ett skit gjort.. Nu kan jag bara hoppas på att morgondagen blir till det bättre, då ska jag till Nyköping och kolla lite kläder och snacka med psykologen.. Man ska inte se fram emot saker, det blir ändå aldrig som man tänkt sig...